Ränndalar, det är ett ord och ett fenomen som ger mig rysningar.
Ni som inte vet vad det är, var glada för det och jag hoppas att ni slipper ha med detta otyg att göra.

Taket är i alla fall på nu på huset. Nåväl, i alla fall nästan. Nockband och nockpannor återstår att montera. Riktigt slitsamt och riktigt svårt att få det rakt, framförallt efter ränndalen.
Vi har tillbringat varje kväll på taket, idag kunde inte jag eftersom vi ju som bekant även har en liten treåring som behöver omsorg emellanåt.
Omsorg har han dock fått även de andra kvällarna, av sina snälla systrar Julia och Agnes. De är guld värda och jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dom.

Jag hoppas taket blir godkänt och tätt så att vi kan lägga det till handlingarna.

Mycket jobb är det men roligt när man gör framsteg. Tårar och förtvivlan när man inte får till det och inte vet hur man ska göra. I de jobbiga stunderna, då det känns övermäktigt och slitsamt så brukar jag blunda och tänka mig huset när det är klart. Jag ser framför mig vårt fina kök, jag hör hur brasan sprakar i kaminen och tänker mig vad mysigt det kommer att bli när vi får adventspynta.
Då inser jag vad priviligerad jag är som får vara med om detta.