Dagarna springer iväg och fylls av diverse göromål. Den här tiden på året är alltid lite hektisk men det ska väl vara så antar jag. 

 

Helgen bjöd på långledigt från ordinarie tjänst i Landstinget. Full rulle härhemma med fix och tricks av alla de slag. 

 

Imorgon är det niornas bal och min egen prinsessa ska stylas och fixas för den stora aftonen. Spännande. Jag har tagit semester för att skjutsa runt henne och för att få dela stora dagen med henne.

 

Idag "firar" vi för övrigt en annan dag som kommit lite lätt i skymundan. Två år sedan vi tillbringade dagen på skansen med aporna och prästen. Det var en varm solig dag som avslutades på gröna lund tillsammans med brorsans familj. Bröllopsnatten tillbringades (tillsammans med barnen) i brorsans husvagn. Romantiskt så det förslår. En bra och rolig dag var det i alla fall och jag fick påminna käre maken nu i em :)

 

Vi ses knappt den här veckan, går om varandra så mycket till firande blir det inte.

 

Full fart var det på jobbet idag. Datorerna krånglade och utöver det så var det inte en enda undersökning gick som den skulle. Patienter som är oroliga för sina ögon, fullt förståeligt, och 1000 frågor drog ut på tiden. Undersökningarna fick göras om för att kunna bedömas och patienterna fick lite väntetid. Muttrade lite om det men med lite extra omsorg var alla nöjda och glada när dom gick. 

 

Särskilt en av patienterna, han sade det där som gör att man blir så tillfreds med sitt arbete och känner att man faktiskt kan göra nytta även om området ögonsjukvård är så nytt för mig.

 

Med sin klena syn och ögon med diverse skador så var han såklart bekymrad.Han hade fått beskedet att riskerna var alltför stora för att operera ögat och han hade svårt att acceptera att den syn han hade kvar nu var den synen som gick att rädda och ev bevara. 

Först uttryckte han sin besvikelse över väntetiden som blev 30 min. Sen uttryckte han sin besvikelse över sin situation. Det enda jag egentligen gjorde var att bekräfta hans svåra situation och förklara om igen varför man inte kan operera.

När han skulle gå tryckte han min hand hårt, tackade för att jag tagit mig tid och innan han lämnade mottagningen sade han : " Du är den första som verkligen lyssnat"!

 

Så enkelt det kan vara ibland. Så enkelt att trots min, många gånger, bristfälliga kunskap så kunde jag ändå hjälpa honom bara genom att lyssna och vara medmänniska. Såna stunder gör verkligen att man orkar jobba med människor och allt vad det innebär.

 

Nu ska "lillZlatan" i säng och mamman ska ladda för löptur.

 

God kväll gott folk.