Trivs himla bra på mitt jobb har jag insett. Har goaste arbetskamraterna och  ett roligt jobb för det mesta. Kunde dock vara utan telefonjobbet ibland. 

Folk har så mycket konstiga frågor och ringer verkligen om allt!! De flesta är trevliga men vissa är riktigt otrevliga. Andra har en konstig syn på det mesta. 

Pratade med en mamma igår, båda barnen hade feber och hostade sedan 2 dagar och nu ville hon att de fick medicin så de blev friska. Av omtanke för barnen tror man ju..... När hon insåg att ingen Quick fix kunde ordnas frågar människan om hon kunde skicka dom till skola och förskola? Jag svarar att jag tyckte de skulle få vila tills de var piggare och framförallt feberfria. Hörde en djup suck i andra änden "jag har ju varit hemma med dom i två dagar ,hur länge ska jag behöva vara hemma? Jag ringer imorgon om dom inte är bättre" säger hon!!!! 

Usch, hur är samhället konstruerat, varför prioriterar vi jobb framför barnen? Är vi oumbärliga på jobbet? 

När jag kommer på mig själv att ha dåligt samvete för att jag inte är på jobbet, som idag tex, så tänker jag på vad en klok arbetskamrat tillika läkare sa en gång: "man är aldrig oersättlig på jobbet men det är man faktiskt hemma".

Gottfrid ska inte behöva vara "Stålmannen" och tvingas vara i skolan om han är halvdassig. Om vi vuxna tar en alvedon och härdar ut är en annan sak, vi kan välja det kan inte barnen. 

Dagens utsikt från köket

Vet inte vad som försiggår men det är ett stort hål i gatan precis utanför oss!