Jag vet att jag är gnällig, men det här är min sida som jag använder hur jag vill. Och just denna morgon behöver jag ömka mig själv. Ömka kanske är fel ord, jag behöver gnälla. 

Trodde verkligen på att komma iväg till jobbet idag. Är mindre smittsam tack vare mina kompisar Ery Max. Men här sitter jag i soffan i mörkret efter att ha varit vaken i stort sett sedan 02. Hela bröstryggen känns som .......ja, som att någon trampat på den och kanske också hoppat lite. 

Minst en gång i timmen inatt har jag hostat så jag faktiskt tappat andan och fått kräkreflexer. Om det känns som att någon hoppat på bröstkorgen när jag sitter still så är hostattackerna nästintill att beskrivas som tortyr. Upp ur sängen varje hostattack för att lättare få luft, för att inte huvudet ska sprängas och för att inte väcka familjen. 

Känner mig som en ynkrygg. Kikhosta, skulle det vara så farligt!! Samtidigt som jag ilsket konstaterar att jag är en ynkrygg, oförmögen att ens gå till jobbet, orsakar ekonomiska avbräck på årets mest kostsamma tid, drabbad av barnsjukdom.

Inte nog med det, jag tycker synd om mig själv också. 

Från den 27/11 har vi varit sjuka, inte sovit en hel natt sedan dess. Oroats över Gottfrids hostattacker då det låtit som att alla inälvor skulle komma ut, han har kräkts och kiknat och hostat och hostat. Pepprat honom med astmamedicin som gjort honom rastlös och irriterad, samtidigt som han heller inte sovit många nätter och förmodligen också är helt slut.  Han kräks fortfarande vissa dagar. 

Sen började jag, lite rossel, täta luftvägar, var till jouren och ville ha behandling för att bli smittfri, för att inte sprida skiten vidare. Misstänkte kikhosta även om det inte yttrade sig som hos Gottfrid. Föreslog den diagnosen men fick diagnosen Bronkit.  Fick ingen behandling och fick fortsätta kippa efter andan. Besök nummer två på jouren, då fick jag åtminstone kortison och fick lite lättare att andas. 

Då tilltog hostan istället. 

Och nu sitter jag här med diagnosen. Mörbultad, sömnlös, full i hostmedicin som inte hjälper, slut som människa och känner mig som 100 år. Ömkar mig själv och hoppas för mitt liv att jag inte smittat hela släktskapet och alla arbetskompisar. På grund av en barnsjukdom!! 

Tack och hej!