Hon for och köpte skidor och springskor och när jag insåg att hon verkligen är med mig i detta så började jag i se vad jag ställt till med. Haha.... När hon sen föreslog att tjejsimmet skulle bli startgrenen så kom ångesten med full kraft. Fan, jag är ju rädd för öppet vatten, jag drömde mardrömmar som barn om översvämningar, får ångest om vårfloden svämmar över vägar osv. 

Och nu har jag försatt mig i en situation då jag måste utsätta mig för en av mina stora rädslor. Simma i öppet vatten, 1 km motströms i iskalla älven. 

Ingen bassängkant att gripa tag i, ingen bassängbotten att sätta ner fötterna i. Bara vatten och en och annan gädda. 

Herregud, jag måste se till att mina försäkringar är i ordning, att barnens framtid är tryggad osv. Tror på allvar att min sista stund på jorden blir simmandes som en abborre i Dalälven. 10/7 är dagen då detta själmordsuppdrag kommer ske. Be för mig, snälla. 

Men OM jag nu skulle överleva detta spektakel har jag vunnit duellen mot en av den mest ångestframkallande aktiviteterna jag kan tänka mig. Det blir jag mot Dalälven. 

Klarar jag det är resten av tjejklassikern en piece of cake. För även om det är en utmaning i alla grenar så är simningen den enda där man inte kan sätta ner fötterna på ett fast underlag, den enda grenen där man måste kämpa för att inte drunkna. Stannar jag upp och vill pusta så sjunker jag obönhörligt till älvbotten. 

Huvva ja! 

Idag har jag varit ledig. Gottfrid har lov. Han har lekt med kompis hela dagen. Jag har tvättat kläder, tvättat bilen, dammsugit bilen, gräddat våfflor, vispat grädde, lagat middag, varit på löpträning, lagat morgonens middag och nu är det banne mig kväller. Imorgon är det jobbdag igen.