Livet som Frida - Madeira del 2

Jaha. Då har vi avverkat Tisdag onsdag och Torsdag på vår lilla trip. Ni har fått veta lite om Liliano och hur de har det ekonomiskt på Madeira.

Vi har det rätt bra här i sverige. Man kunde rätt tydligt se skillnaderna mellan de som hade det gott ställt och de som hade det sämre. Inte minst i staden Funchal som vi bodde i. Där var det en salig blandning av rivningsfärdiga hus och riktiga lyxkåkar.

Ska visa bilder senare.

Men så var det då Fredag och efter en intensiv Torsdag så bestämde vi oss för lite poolhäng på förmiddagen. Regnet som utlovats hade fortfarande inte dragit in.

Vissa chillade medan andra pluggade.

Det var en skön förmiddag och till lunch blev det pizza på hotellets pizzeria.

DÅ kom regnet!

Fredag innebar matmarknad i gamla stan. Så vi vilade några timmar innan vi promenerade ner till stan...ja NER till stan.

Fontänen längst ner i backen

Det var alltid nära till taxi

Regnet upphörde tidvis men det var hela tiden varmt och inget behov av tröja.

Sorgligt nog har jag ingen bra bild på marknaden. Det var flera våningar med grönsaker, godis frukt fisk kött osv.

Mysigt var det i gamla stan och i den trängsta gränden hittade vi kvällens resturang.

Alla barn utom den yngsta ser ju bra ut, sen har vi föräldrarna och den minsta som ser ut som familjen annorlunda i en annan del av Funchal!

Det var inte alltid lätt att hitta en resturang som dög åt alla. Ofta blev vi så hungriga att ett mindre krig bröt ut, dock ganska fredligt sådant. Till slut bestämde vi att de två som bestämt minst överlag på den här resan skulle ha som uppgift att åtminstone bestämma resturang.

Niklas och Jonas närmare bestämt....de har snällt bara hängt med oss andra kommandoror hela veckan och det minsta var väl ändå att de fick bestämma mat!

Det visade sig vara en vinstlott. Hamnade på bästa fiskresturangen i gamla stan. De ordnade en plats åt oss ute...men ändå inne, under ett skärmtak och parasoller. Det är också helt otroligt. Vi var 8 personer, bokade inte ett bord under hela veckan men de ordnade ALLTID plats till oss. Ni fick vi dessutom den bästa platsen under skärmtaket och klarade oss från de skyfall som orsakade vattenfall från parasollerna.

Riktigt gott även denna kväll. Och även nu en specialare till barnet, halv portion Espetada (Madeiras nationalrätt kan man säga en fisk som heter dolkfisk, googla på det får ni se) och pommes. Han slukade detta på två röda.

Jag ¨åt en fantastisk tonfiskfile och chokladmousse till efterrätt.

Vi traskade sedan hela vägen hem. Den blivande 50 åringen muttrade lite då han tyckte vi kunde ta taxi, medan den yngre delen av resesällskapet tyckte att det inte var längre än att vi kunde gå.

Vi gick....UPPFÖR backen!!

Spelade lite kort på vår balkong när vi kommit hem och Micke och Agnes hamnade i twist om reglerna. Spel i familjen Dahlman/Willman är alltid en utmaning.

Lördag

Vädret var bättre om än lite mulet på morgonen.

Gottfrid, Jag, Micke, Julia och Niklas gick ner till Ronaldos museum medan Jonas Louise och Agnes valde att stanna vid hotellet. Tror dom tränade på gymmet och sprang en runda.

Lummig bild från promenaden Nerför backen till museet.

en hel del priser har han dragit in den unge Ronaldo

(är pojken månne lite pinknödig)

Efter det besöket fortsatte vi ner till stan och stannade på ett utefik. Myste i solen där en stund.

Julia och Niklas var också med men av nån anledning fastnade de inte på bild.

Vi mötte sedan upp de andra tre för lunch innan vi hade bestämt att åka linbanan upp till Monte.

Väl vid linbanan så skulle jag hala upp min portmonnä och betala. MEN.DEN.VAR.BORTA. Du gode tid. JAG...hade tappat bort 1500 spänn!! JAG av alla kontrollfreaks i hela världen, framförallt när det kommer till pengar hade slarvat bort en större summa.

Jag fick panik, la benen på ryggen och sprang, förkyld och jäklig, till resturangen där vi ätit lunch. Och där, under bordet, öppen och tillgänglig låg den. Helt orörd!! Är det världens ärligaste folk som bor där eller??

Jag sprang tillbaka och vi kunde köpa våra biljetter.

Det var en häftig upplevelse.

Här har vi två bilder som visar skillnaden mellan status. Tror bara jag vred mig ett halvt varv i kabinen och knäppte de här bilderna. Det övre huset ser inte roligt ut, förmodligen brännskadat efter den stora skogsbranden som härjade i somras. Kanske ingen som bor just här nu men till höger ser ni som ett litet hus och där bodde människor.

Undre bilden är ju värsta lyxkåken.

Utsikt ner över hamnen och havet.

Väl uppe var det supervarmt och man kunde om man vill besöka tropiska trädgården. Vi gjorde inte det utan tog oss ner mot Tobogga kälkarna.

Det var en märklig upplevelse. I full fart på vallade träkälkar nerför de brantaste gatorna fick vi skjuts av två män. De sparkade oss framåt och ner mot Funchal.

Häftigt var det.

Sen kunde man åka buss eller taxi ner men då kassan börjat sina för flera i sällskapet så gick vi.

Det var nog den jobbigaste promenaden på hela resan. Tvärt nerför och långt.....jäääättteeelåååångt.....

Vi fick dock se hur lokalbefolkningen bodde där i Funchal och det var intressant. Bilar parkerades hur som helst. Ingång till husen direkt från gatan. Ja väldgt speciellt.

Energin tog till slut slut och vi offrade några slantar på taxi sista biten.

Där dog vi på hotellet en stund innan det åter var dags att GÅ ner till stan. Dock tog vi en taxi även dit. Jag var krasslig och Gottfrid trött ....och vi ska inte tala om den blivande 50 åringens knä!

Sportresturang blev det och fotbollsmatch. Niklas drog in en slant på tipset och maten smakade bra. Slog till med stek på stenen och det smakade riktigt bra.

Sedan gick vi hemåt.

Micke hakade på ungdomarna. Niklas Jonas och Julia skulle på nattklubb. Micke skulle inte vara sämre.

Han kom hem kl 02 och grabbarna hade slagit klackarna i taket till framåt femsnåret.

Söndag

Alla utom nattsuddarna hade bestämt att ta bussen upp till Monte för att därifrån vandra i levada.

Efter frukost tog vi bussen alltså....det var en upplevelse i sig.

På de smala gatorna, där jag skulle säga att bredden var ungefär som en gata i ett villaområde. Där stod parkerade bilar efter kanten, bussen fick möte, det gick rakt upp och det gick rakt ner och det var tvära kurvor och branta stup precis bredvid vägen.

En timme tog det och Louise så fullkomligt vettskrämd ut höjdrädd som hon är.

Monte hade vi ju besökt redan i lördags med linbanan och nu kom vi från andra hållet. Mysigt litet samhälle.

Vädret var inte på topp, lite regn i luften och kallt uppe i Monte.

Vi gick mot Levadan. Levador, för er som inte vet, är bevattningssystemet som sträcker sig från bergen och ner i byarna. Längs med levadorna har man en vandringsled.

Vi fick dock oss en besvikelse när det visade sig att levadan vi tänkt gå var stängt på grund av skogsbranden. Det var för stor rasrisk. Vi fick ta bussen ner igen.

Gottfrid hade vid det här laget tröttnat och efte en MC Donalds lunch så gick jag Agnes Gottfrid och Micke tillbaka mot hotellet medan Louise och Julia var fast beslutna att vandra.

De driftiga töserna tog buss upp i bergen igen och gick en vandring i Paradise Valley. De hann inte gå hela då de var tvungen att passa bussen från nästa by. Söndagar går inte så många bussar.

Vi andra tog en powernap på rummet, surfade i lobbyn och sen kom de nattklubbande grabbarna och hängde på balkongen en stund innan vi gjorde oss klara för middag.

Denna gång gick vi till Lido området som innebar en kortare promenad, Vi hade ätit två kvällar i området och blivit nöjda men denna kväll var ingen höjdare.

Vi fick vänta över en timme på maten och den var inte ens god, åtminstone inte min. Men det kan bero på att jag tror jag fick feber där på kvällen., Blev jättekonstig och nästan illamående.

Övriga var nöjda med maten men inte mer.

Vi gick hem, stannade till på det lilla supermarket på vägen och köpte lite godsaker och sen blev det en plumprunda på balkongen. Micke hade denna gång rett ut reglerna och allt flöt lugnt.

Den enda kyliga kvällen vi hade tror jag.

Ja, det får vara nog för idag. Tar 50 års dagen och hemresan nästa inlägg.

Kan efter detta inlägg dock konstatera att promenad var en stor del av aktiviteten och att äta gott.

Vi gick i snitt en mil om dagen, Gottfrid också. Han körde dessutom parkour på trottoarer och bänkar. Inte undra på att han var hungrig!

Härliga dagar, härliga minnen <3