Jaha ja, då har vi klarat av en halv tjejklassiker då. Känns ju fint.
Kom runt milen på Lidingö igår. Jag är glad att jag kom i mål men är lite besviken på mig själv ändå.
Återkommer till det.

Första kilometern var det så trångt att det interns gick att springa särskilt mycket, det gick uppför och vi kunde dock med raska steg blandat med jogg ta oss förbi ett större antal flåsande damer. Jo, många flåsade redan där faktiskt. Väl uppe glesades det ut lite och vi kunde springa någon kilometer.
Fin del av banan, lite upp och lite ner och det kändes jättebra.

Efter ca 4,5 km började helvetet.

Den omtalade abborrbacken levde upp till sitt rykte och precis nedanför den låg en uteservering, den var dock stängd annars lurade vi på en pilsner-paus där. Fint låg det, vid vattnet.

Hur som helst, Abborrbacken!! Kan knappt ta ordet i min mun. Det gick tvärt rakt upp och trots att bi var så kloka att vi gick så kom mjölksyran som ett napp på kroken.

Särskilt lång var den inte i alla fall....trodde vi...ack vad vi bedrog oss. Mitt i backen kom en hurtfrisk Emma och trippade med lätta steg uppför berget.

Ett par liknande stigningar med ömsom gång och ömsom försök till jogg så tog vi oss upp på toppen.
Nerförslut en bra bit efter det fick musklerna att återhämta sig en aning.

Men det var fortsatt ordentligt kuperat. Vi tuggade dock på med tunga ben och första kilometrarnas lätta steg var som bortblåsta.
Vid 7 km lite sportdryck för att om möjligt återfå lite energi.

8 km, ja där började nästa tunga stigning. Karin-backen!! Jävla Karin rent ut sagt.
Upp, upp, upp, ja det var tydligen modellen. Sura, värkande tunga benmuskler men ett flås som orkade mer än benen. Frustrerande!
En km senare började det äntligen rulla nerför igen.
Min hjärna hade gett upp, benen hade gett upp, jag fick en snilleblixt att, Fan, jag kliver av, skiter i det här. Ungefär samma känsla som under en förlossning.

Jag hade syrran med och hon har en annan hjärna. 16 år yngre och ingen förlossning att relatera till.

500 meter från mål kunde jag knappt lyft mina stubbliknande ben, då drog den andra dåren en spurt.
"Nu har jag tröttnat på det här" sa hon och sen drog hon.

Jag hade fullt sjå att inte drista mig till att gå hela upploppet. Gjorde inte det, så ni behöver inte skämmas för tant. Jag fick lite rullhjälp av nerförsbacken och med målet i sikte så gjorde jag mitt yttersta med mina sista krafter och tog mig springande över mållinjen.

Jaha och vad gör mig besviken då?
Jo, nr 1: att jag har konditionen men inte uthålligheten i benmusklerna.
Nr 2: att jag tränat för lite i kuperad terräng
Nr3: att jag har felprogrammerad hjärna.

Men. Allt kan bli bättre eller hur.
Redan i bilen hem började jag lägga upp en plan. HUR ska jag träna för att det ska kännas bättre och lättare nästa år. Och där har vi min felprogrammerade hjärna igen. När jag klivit över mållinjen lovade jag nämligen mig själv att aldrig mer utsätta mig för skiten.

Jag ska nån gång springa den igen och då SKA jag vara bättre bentränad, och helst hjärntvättad, Hahaha.......

Nåväl, överstökat för denna gång och siktar på skidåkning nästa gång. Det känns som min gren😎