Mickes liv blir ju också väldigt påverkat. Dels orkar jag inte hemma som tidigare, dels har jag inte samma driv, vill helst vara hemma i tryggheten som jag vet funkar. Helst ensam så jag slipper känn något som helst krav, jag tvivlar på mig själv, har identitetskris, en lättare depression, jag klarar inte att engagera mig, svårt för samtal osv osv. 

Det här är ju även nåt som micke får tampas med och jag vill ägna det här inlägget honom. Jag ska i ärlighetens namn berätta att tanken slagit mig att det bästa vore nog att bo isär. Inte för attvi inte älskar varandra utan för mickes skull. En möjlighet till ett bättre liv. 

Det går såklart upp och ner, och det är inte lätt. Men han står där, och att bo isär var mitt sämsta förslag tydligen. Nej, tvärtom tycker han att det kan komma gott ur det här, att vi båda kan lära oss. Jag har tvingats släppakontrollen på mycket och han har varit tvungen att ta ett större ansvar. 

Vi pratar, gråter, skrattar och finns där för varann. Han får nog ibland såklart men inte med ett ord har han lagt någon skuld på mig, inte en gång att han sagt "ryck upp dig" . Nej han har accepterat, är mån om att jag ska ta det lugnt, göra utifrån vad min ork och energi tillåter. 

Han har visat sig vara bäst helt enkelt och efter 18 år, på det 19:e så känns vi starkare tillsammans än på länge. 

Så tack Micke, efter en trög icke kommunikation i starten på det här,  så har vi verklige. Lärt oss kommunicera rätt och fått en stabilare, mer kärleksfull och omsorgsfull relation.