Skammen: hur kunde jag vara så dum och korkad? Jag som hade allt under kontroll och nu har jag inte ens mig själv under kontroll. Någon annan måste belastas med mina arbetsuppgifter. Andra klarar att hålla ihop, jag var inte bättre än såhär. Skammen och skulden och identitetskrisen. Vem är jag nu?Det  som funkat i 44 år funkar inte och jag har i gen aning om hur det är att vara på nåt annat sätt! 

Kroppen: kroppen rasar lite. Orkar inte med hård fysisk ansträngning utan att känna mig fysiskt sjuk. Promenader funkar dock nästan varje dag. Olika status förstås, från långpromenad utan problem till kortare och då vill jag påstå att den stora ansträngningen ligger i att få andningen i fas och att ta mig hem. 

Läkarbesök stup i ett. Handlederna och fingrarna strejkar, sömnen funkar bara konstgjort och sen en dubbelsidig gråstarr på det hela. 

Övrigt då:

Att inte tåla ljud, inte kunna bjuda hem våra barn samtidigt, att inte kunna hitta ork och engagemang att lyssna på någon annan mer än max en kvart. Att efter den kvarten inte längre klarar att sortera. Att inte kunna åka och handla lite spontant, att inte kunna planera, att inte kunna göra roliga saker utan att först ha koll på hur och vart jag kan gå undan och samla mig, hämta andan. Att vara nåt typ av bromskloss för familjen. 

Sortera ja. Hjärnan sorterar inte. Den tar inAlla intryck helt osorterat vilket gör att jag hör all ljud omkring mig, jag ser allt som finns,jag kan inte sålla släpper in allt, så det blir kaos, som en hög ormar som ålar i en grop helt planlöst. 

 kråmar helt ofokuserat slingrar ihop sig med varandra och kan inte urskiljas, hjärnan kan inte sortera. 

Allt detta är fruktansvärt uttröttande. 

Drt som faktiskt varit mest uttröttande är oförståelsen. Och jag förstår den!  Når man anat " ryck upp dig" mellan raderna, när "det här är bra för dig" känns som ett hån, som att jag överdriver och hittar på. 

Att bli skickad på diverse utredningar som sedan ingen ändå trott på, det har gett mig hopp men fallit som en pannkaka och har inte gett mig ert uns av  framgång utan bara  tagit energi och sugit musten ur mig. Till ingen nytta. Vi börjar om liksom, från  0

Ikväll är jag frustrerad men kan upplysa om att långfredagen var enljuvlig upplevelse. Vaknade utvilad, promenad i solen, skön känsla i kroppen, liksom göad och bubblande. Kändes underbart  och gav hopp , efter den dagen har det gått tyngre. Så är det med den här lilla åkomman. Men jag accepterar de dåliga dagarna och vet att det kommer bra dagar emellanåt. Ibland faktiskt bra perioder. Det får ha sin gång och jag tänker att jag i slutändan lär mig nåt om mig själv. Det är bara en period i livet som vill säga mig nåt. 

Och det absolut viktigaste. Det är inte synd om mig, det är inte det jag vill säga. Jag vill inte ha nån ömkan !!! Absolut inte.!!!  Jag vill vara väldigt tydlig med att jag har dom i min närhet som har det väldigt mycket värre. Kämpar på ned både det ena och det andra och i sammanhanget är det här en bagatell. Jag tycker verkligen det.  Alla har vi vårt och jag vill absolut inte påstå att det här är nåt som är värre än nåt annat för det är det inte. Men jag får bli frustrerad och jag får skriva av mig . Jag vet att jag har det jäkligt bra och jag ör tacksam över livet och vad det gett mig. Det här är bara en del av livet som spelar mig ett spratt. 

So long!