Insikt

Varning för långt inlägg! 

Man får nya insikter hela tiden, eller så är det gamla insikter som man förträngt. Svårt att veta ibland. Tänkte ge er två av mina senaste!

Vi var på dop igår, lilla brorsdottern skulle döpas. Vi skulle åka till Vallentuna över dagen och när jag tackade ja till detta gjorde jag det utan att reflektera det minsta. En söndag, inga andra planer (som om jag brukar ha några), så det var klart jag skulle på dop.  Troligen hade jag en bra dag och självklart ville jag inte missa detta. 

När det sedan närmade sig hade jag, som ni vet, allt annat än bra dagar. Jag gruvade mig plötsligt. Jag tog mig ju knappt ur soffan, hur skulle det gå att resa en halv dag, umgås, vara social osv. 
Men har man tackat ja så har man. Dessutom var vi flera som skulle åka tillsammans så att dra sig ur fanns inte i min värld. Som vanligt, jag bangar inte, jag biter ihop och så får jag bryta ihop sen. Jag ville ju också så gärna vara där. 

HÄR kom insikt nummer ett!
Det är ju det här som är mitt problem. Jag vill inte på några villkors vis krångla till det eller göra någon annan besviken, alldeles oavsett vad det betyder för min egen del. Nej gubevars. Ta dig samman kvinna. 
Det är här jag måste hitta balansen, lyssna på kroppen, vara ärlig mot mig själv och framförallt vara snäll mot mig själv. Min terapeut säger att vi kommer hitta balansen. Jag tvivlar! 
Även om Jag vet exakt vad jag behöver göra, jag ger ju ofta rådet till andra, men till mig själv. Nej det är inte så noga. Men Jag måste lyssna inåt på hur jag mår. Och för att inte fördröja tillfrisknandet kanske jag måste tacka nej lite oftare, tänka hur der gynnar mig i slutändan. Det är det som är svårt för om jag säger nej till allt blir jag ju inte bara en besvikelse för andra utan också för mig själv. Nåväl, jag har insikten. Det är gott som något. 

Så hur gick det då?
Jag vill vara tydlig med att jag absolut inte har något emot dopet i sig eller nåt runt omkring detta. Absolut inte!! Vi hade en jättefin dag, nära, kära, glädje, barn, syskon, föräldrar osv. Jättefint dop, jättegod fika och tårtor i konditoriklass! Det är ju det här som är livet och det här man absolut inte vill missa. 
Det är just hur jag tänker och hur jag hanterar  olika situationer som jag måste stanna upp och reflektera över. Om det så är dop, kräftskiva, grillkväll, cykeltur, fikadate osv osv. Den här gången råkade det vara ett dop. 

Åter till gårdagen så kände jag tidigt av huvudvärken, spänningarna i nacken och prepadde med Ipren. Vi hade god tid på oss, allt var fridfullt och lugnt. Det var väl ungefär lagom till kaffet som det slog till ordentligt. Yrseln, den där känslan av åksjuka, ett kvalmigt illamående ihop med gungigheten,  människor pratar överrallt och jag har svårt att sortera. Ser till att prata med en i taget men har svårt att fokusera. Min bubbla, känsla av overklighet, surr.  Huvudvärken trappas upp. Går lite åt sidan emellanåt och det funkar skapligt. Skit skit skit.... 

I samma stund som vi sätter oss i bilen slår migränhuvudväken till ordentligt. Jag tror jag ska svimma. Agnes har migränspray i väskan och räddar sin ynkliga moder. 
Huvudvärken släpper lite till slut. 
Lägger mig direkt jag kommer hem. Mår illa, är yr nacken är stel och jag tror allvarligt jag fått en stroke.....eller det vet jag ju att jag inte har men lite orolig är jag. Mår som ett skithus rent ut sagt!

Vaknade utan några stroke symtom i morse. 

NU kommer vi till insikt nummer två!
För första gången sen jag blev sjukskriven hade jag bestämt mig för att idag måndag ska jag ligga på soffan för jag vet att det är meningslöst att försöka orka nåt annat och sen bara bli besviken. 
Sagt och gjort, jag låg på soffan under en filt till kl 14. Ett avbrott för frukost och ett litet avbrott för att hjälpa gotte med nåt. Men annars låg jag, sov om vartannat, orkade inte annat. Efter att vi ätit gick jag min promenadrunda. 
Var tvungen att handla lite ikväll och det var ingen höjdare, helt fel dag och en miss i planeringen, men annars har jag bara vilat idag. Och vet ni vad, även om jag är oerhört trött efter gårdagen så har jag en mindre negativ känsla i kroppen. Jag accepterade och jag kämpade inte emot den förbannade utmattningen. För första gången fullt ut! 

Två insikter. Inte dåligt. 
Amen på den!
Till alla inblandade, tack för en fin dopdag!
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)