Tankar en måndag när sommaren börjar gå över till höst

Semestern slut, första dagen på nytt jobb, skönt att vara tillbaka efter en fin sommar............
Jag läser det på alla sociala medier, jag ser hur grannarna åker till sina jobb en efter en, maken gör sig redo för ny arbetsvecka. Sommaren är på sitt sista andetag, semestrar tar slut och sommarlovet för barnen är inne på sista veckan. Allt återgår till det normala, rutiner, vardag, skola och jobb.
 
Det sätter igång något i mig. Känslor far runt osorterat, känslor som jag inte riktigt kan greppa eller sätta ord på. Jag har inte förberett mig för en arbetsdag på EXAKT 8 månader, idag på dagen. Det är en evighet. Och tro mig, det var inte så att jag gick hem från jobbet den dagen och tänkte att jag måste vara sjukskriven flera månader. Nä, nä, det var precis tvärtom. Jag hade INTE på några villkors vis tänkt stanna hemma från jobbet. Jag blev övertalad att stanna hemma en vecka för att sedan ha min semester i två veckor som var planerad över jul. 
Därefter satt jag åter hos läkaren med ett inre i fullständigt kaos. Jag insåg att jag skulle inte kunna hålla ihop på jobbet och läkaren höll med. Minsta lilla krav fick mig att fullkomligt rasa ihop i en liten hög av ångest och fulgråt. Sjukskrevs en månad. EN MÅNAD....herregud, så lång tid kunde väl knappast behövas. Nä, det skulle vi bli två om och jag vet att jag tänkte att två veckor borde räcka sen är jag back in buissnes. 
 
Ja som ni alla vet vid det här laget så blev den månaden till 8 månader....hittills...
 
Jag trodde, på fullständigt allvar, att jag skulle vara tillbaka nu, på ett eller annat sätt skulle jag göra mig klar för en arbetsvecka, jag skulle ställa klockan på halv sju och göra mig klar för en arbetsdag. 
Men jag sitter här, ser hur andra åker till jobb, läser på sociala medier om nya utmaningar, nya jobb, återförening med kollegor osv. 
Är det synd om mig? Nej absolut inte.
Så vad är det då jag vill säga med det här??
 
Ja jag vet inte exakt men det är mycket känslor som ramlar över mig. 
Jag har haft en bra helg, bättre än på mycket mycket länge. Det är bra! riktigt bra! Och det får mig att tvivla på att jag har nån utmattning. Att jag mycket väl skulle kunna göra mig i ordning för jobb, att jag borde rycka upp mig och vara som en vanlig människa. 
 
Alltså den här helgen är den absolut första helgen på flera månader som jag mått ganska bra. Känt mig harmonisk i kroppen, orkat både promenera, varit någorlunda social med familjen, pysslat lite härhemma och ändå inte känt mig fullständigt utmattad efteråt. Och istället för att tillåta mig njuta av den känslan så kommer andra känslor. Omedelbart känner jag mig misslyckad för att jag inte åker till jobbet, tar mig i kragen osv. 
 
Innerst inne vet jag ju, efter 8 månaders berg och dalbana, att den förbannade utmattningen inte försvinner över en natt. Jag vet att imorgon kan vara ett helvete. Jag vet att jag inte bara kan kliva på livet igen och trampa på i gamla invanda skor. Hur gärna jag än vill så fukar det inte så. Det har jag lärt mig. Jag vet att jag måste vara försiktig, trots att jag mår bättre vissa dagar så kan jag inte köra på som om inget har hänt, tro mig jag har provat och det slutar med flera dagar i sängen. 
 
Nej jag måste försöka njuta av att helgen varit ganska bra, jag måste fortsätta jobba framåt i bra takt, jag måste bygga upp mig bättre för att inte falla så hårt, jag har en bit kvar men just idag känns det faktiskt möjligt att komma ut ur den här skiten. 
 
Så, semestern är slut. Jag har inte haft nån, familjen har haft semester, vi har gjort saker, men en utmattning tar man inte semester ifrån. Sommaren har varit en utmaning, det har varit en hel del dalar, fruktansvärt jobbiga dalar, men det har även funnits några toppar. Mycket känslor, många insikter. Mycket funderingar, jobbet och livet, prioriteringar och val. Senaste tiden och idag framförallt funderingar på jobbet, jag drömmer om det, funderar, oroar mig, ser fram emot det. Men framförallt funderar jag på VAD jag ska jobba med. Jag vet att jag trivs bra på mitt jobb, men kan jag gå tillbaka? Kan jag gå tillbaka till mina gamla arbetsuppgifter med en ny inställning? Funkar det ens? Kommer det funka för mig och kommer det funka för mina kollegor?Vad ska jag annars göra? Vem är jag när den här resan nått den punkten att det är dags för jobb? Hur kommer andra se på mig? Kommer jag klara att hålla fokus, kommer jag klara att vara lyhörd för patienter när jag knappt orkar lyssna på min man, kommer jag klara att samarbeta med andra när jag har fullt sjå att hänga med i ett enda samtal? 
 
Ja men lite så går mina tankar just idag. 
Jag bestämmer mig här och nu för att nu har jag fått det ur mig och släpper det för ett tag. Det löser sig när den dagen kommer, den är inte här riktigt än och idag blir fokus på mitt sjukgymnastbesök. Små steg gott folk, små steg!