Veckan som gått, en bergochdalbana

En vecka sedan sist. 
Förra Måndagen var full av funderingar och känslor och veckan har varit som en smärre bergochdalbana. Känslomässigt och fysiskt har det svajat minst sagt. 
 
Jag fick nog i Måndags, nog av utmattningsskiten. Kände mig som ett missfoster hos sjukgymnasten. Jag var rätt vältränad för ett år sedan, frisk och stark, så kändes det åtminstone. Nu, hur är det nu då. Jo jag stod där hos sjukgymnasten i bara mässingen och vickade nacken hit och dit. Jag fick några övningar att göra varje timme i mitt stillasittande liv. De gjorde mig helt utmattad i musklerna. Jag inbillade mig att sjukgymnasten tänkte att det var då ett jävla ämmel hon hade framför sig. Tolka inte fel nu snälla, det var vad jag tänkte om mig själv, sjukgymnasten hon var jätterar, kunnig, proffessionell och bra på sitt jobb. Så inget ont om henne, absolut inte. 
Åkte hem och kände mig som ett missfoster. Känslorna sköljde sedan över mig under ett par dagar. Känslor av misslyckande, meningslöshet, ämlighet, mindervärde......ja lite så. 
Jag gjorde dock mina övningar, och jag sprang 1,5 km under en av mina promenade, ja just det, jag sprang, fick nog av ämmel och tänkte att ju mer jag ignorerar min utmattning ju mindre utmattad blir jag. 
Såklart inte sant men det var så det kändes och det kändes bra att springa. Jag älskar det, och om jag lyckas fixa det en gång i veckan .......
 
Efter den promenaden har jag inte just promenerat nåt, jag dog typ. Jag ska inte upprepa mig men ni vet vad jag berättat tidigare om sjukdomskänsla, vad tröttheten innebär.....just så blev det några dagar. Och nedstämd, mycket nedstämd.
Sen, efter ännu ett långt terapisamtal med min ytterst tålmodige, stabila, kloka man så började jag åter må lite bättre psykiskt. Efter några dagars vila kändes även kroppen lite bättre. Och helgen har varit bra. 
 
Så uppåt på stegen igen, med några steg i taget. Igår var en otroligt aktiv dag i min värld. Micke klippte häcken på baksidan, jag packade riset i påsar. Vi ansade äppelträdet på framsidag, helt utan kunskaper om hur det skulle göras. Vi snaggade lite här och lite där och hade rätt kul under tiden. Rosenbusken tuktades lite och micke lastade släpvagnen med riset och ytterligare lite skräp från garaget och sen åkte vi till tippen. 
 
På vägen hem hämtade vi en säng hos agnes, fikade där och åkte sedan hem och fixade till på Gottes rum. 
 
En bra dag och att jag blev slut i kropp och knopp gjorde inget. Jag blev inte nedstämd och det är BRA. Idag är jag trött, vinglade upp ur sängen i morse. Men jag vet varför och just idag känns det ok. 
Jag ska till frissan idag, har laddat mentalt och förberett mig på att det nog är det enda som blir idag. det tar nån timme att fräscha till min kalufs och med alla ljud och intryck i salongen är det en utmaning god som någon. 
 
Om jag ska sammanfatta veckan så har det svajat rätt ordentligt. Vissa dagar har känts oerhört tunga medan andra känts mer hoppfulla, upp och ner och det är tydligen så det  funkar. 
Att strunta i det, köra över kroppen funkar inte jättebra men att tänka lite i den riktningen och utmana kroppen lite tror jag ändå kan vara bra, om man lyckas hålla det till en sund nivå och inte kör FÖR hårt Balansgång, det är det man får träna på. 
 
Sen, någonting som är viktigt att berätta, är att vi är överrens jag och min man om att faktiskt har min sk sjukdom fört även positiva saker med sig.
Vår relation är stärkt, alla långa samtal om livet och situationen har gett oss en helt annan harmoni och trygghet i vardagen. Så inget ont som inte för något gott med sig.
 
Nu tar vi tag i denna vecka som innehåller skolstart, en ganska efterlängtad sådan, avv alla i detta hushåll.
 
 
 
 
 
#1 - - Petra:

Du är en modig kvinna som erkänner alla känslor högt här i bloggen. Det är läskigt att öppna och släppa ut alla tankar men jag tror att det är bra i slutänden! Du kommer att gå starkare ur det här så småning om. Titta dig i spegeln och säg till dig vad bra och fin du är! Det behöver du höra 😊 KRAM Petra.

Svar: Tack Petra❤️
None None