Hopp om liv

Ny dag nya möjligheter som man så käckt brukar säga. Med tanke på vad som varit senaste tiden i vår familj så passar det nästan bättre att säga ny dag nya sjukdomsfall. 

Nåväl, idag känns liiiite piggare än igår. Igår var hemsk. Som en lång brutal baksmälla. 
Och Gottfrid första sommarlovsdag. Han var uttråkad, micke jobbade, jag orkade knappt vara upprätt. Gottfrid besviken "Du säger alltid nej mamma, du orkar aldrig".
Det är sant, och det gör så förbannat ont. Jag försöker förklara, men det är svårt för en 11 åring med massor av energi att förstå. 
Jag känner mig som en usel mamma dom här dagarna. Då kommer uppgivenheten, frustrationen, tårarna och rädslan att aldrig mer bli människa. 

Jag har lite lätt ångest för ett långt sommarlov. Vore jag frisk skulle jag jobbat några veckor till och han skulle varit ensam hemma. Nu är jag ju hemma för att jag inte klarar att jobba, jag klarar fasiken inte mycket alls utan att bli "liggande" en hel dag! Försökte förklara det igår och han är ganska klok ändå min 11 åring. Det är ju viktigt att han förstår att det inte är han som är problemet utan min hjärna som inte håller måttet. 

Jag måste tänka ut nåt bra, som gör att vi båda mår så bra som möjligt. 
Cykelturer, jag behöver fysisk aktivitet och dagsljus, skateparken i Falun där kan jag sitta en stund om jag tar öronproppar, kan ta en promenad under tiden, jag kan köra honom till KFUM hallen, vi kan ta dagens promenad till frostbrunnsdalen och fika. 
Men livliga badhus och liknande går bort. 

Fy fan rent ut sagt vad jag är trött på det här. 
Men det är ju ingen mening med det, det blir ju inte bättre. 
Nej acceptans Frida, acceptans!