Livet som Frida

Startade bloggen i samband med vårt husbygge 2010. Efter att huset stod klart har jag fortsatt skriva om livet i stort och smått. Just för tillfället har livet tagit mig med på en utmanande resa sedan jag drabbades av utmattningssyndrom. För att ta mig framåt använder jag därför bloggen som ett verktyg för att bearbeta mina egna känslor och tankar och för att om möjligt hjälpa någon i samma situation.

Sorg

Publicerad 2018-06-01 08:04:46 i Allmänt, Jobb, Prestation, Utmattning,

Ja nu är det inte så allvarligt som rubriken lyder men det finns en liten sorg i hela den här situationen. Och jag behöver sätta ord på den. 

Arbetsmässigt känns det lite rumphugget. Jag kom tillbaka till vårdcentralen med ett mission. Att utveckla och driva den nya studentenheten. Att försöka få en så bra och lärorik miljö för våra studenter som möjligt. Jag brann som en fackla för detta och tillsammans med en kollega drog vi igång planering och iordningställande av lokaler. Mitt  I allt blev jag utan kollega, men efter en tid fick jag så småningom en ny och arbetet fortskred. 
Jag tog på mig rollen som ledare för projektet,  vi kastade oss in i ett annat projekt i samband med uppstart. Ett projekt om en ny handledarmodell. Vi slet och jag jobbade med detta dygnet runt. Jag drömde om det, sov knappt, ägnade fritid åt att fundera och planera det som inte hanns med på arbetstid.  Det var möten, träffar, planering, kontakter, mer möten, egen utbildning studenthandledning......och samtidigt skulle ordinarie arbetsuppgifter skötas. 
Till slut sa min kropp STOPP av flera anledningar. Såklart till stor del pga allt jobb, men även påfrestningar privat och min förmåga att inte kunna släppa nåt jag påbörjat. 

De kör nu enligt den nya modellen, det verkar fungera bra, andra har tagit över och där ligger min sorg. Jag kan inte vara med och ta del av det projekt jag drev, det som jag var en stor del i att bygga upp,  det jag lade ner otaliga timmar på, oerhört mycket energi och det som var mitt mission och det jag brann för! 
Det kostade att brinna så starkt, facklan slocknade och nu jobbar jag hårt för att försöka tända den igen. 
Ibland undrar jag om det var värt det....ibland känner jag mig misslyckad som inte gick hela vägen, andra kan ju!! 
Men jag måste tro att det var värt det, hade det inte varit det som drev mig så hade det varit nåt annat och det är därför det gick som det gick. Det ligger i min personlighet, prestationen, drivet, ruset och kicken när man presterar på topp, när man har kontroll och får resultat.....Det handlade nog inte så mycket om vad, allt var bara en fråga om när! 

Så keep up the good work kollegor... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela