kumminet

Började som en byggblogg där jag bloggade om vårt livs största projekt: husbygge och det mesta runt det. Nu har vi flyttat in i huset men jag fortsätter blogga om ditt och datt runt hem, familj och livet i allmänhet.

Det här med fysisk aktivitet

Publicerad 2018-05-17 06:17:53 i Allmänt, Fysisk aktivitet, Utmattning,

Innan kraschen var jag nog vad man kan kalla en ganska fysiskt aktiv person. Tränade 3-4 ggr i veckan. Löpning, gym, skidor, cykel  osv. Jag och syrran gjorde tjejklassikern, jag tränade ihop med mina döttrar och jag drog iväg själv. Jag mådde bra av det, det var min ventil mot stress, det var mitt intresse, nåt jag tyckte var roligt. 

Under hösten hände något (med facit i hand vet vi ju nu dessutom vad). Det var något som inte stämde. Träningen kändes tung, det flimrade framför ögonen på ett spinningpass tex, jag höll på att tuppa av. Styrkepassen kändes tunga trots vanliga rundan, återhämtningen tog tid, det kunde ta en vecka med sjukdomskänsla efter ett styrkepass. Löpningen gick inte framåt, snarare flåsade jag allt mer. Jag gjorde min egen analys att jag hade nåt skit i kroppen, att astman var tillbaka osv. Jag kopplade aldrig ihop det med stress eller utmattning. 

Nä för tusan, att träna var ju BRA mot stress, det gav mig ju energi, och det gav mig andrum. 

När jag närmade mig kaklet där i november/december hade jag dragit ner på träningen och orkade kanske 1-2 ggr i veckan om ens det. 
Efter 13 December har jag inte tränat alls. 

Jag inser ju nu att kroppen signalerade långt långt mycket tidigare än just den 13 december. Jag hade aldrig nåt skit i kroppen, jag var slut, körd i botten, och kroppen försökte med alla medel berätta det för mig. Jag lyssnade inte, inte förrän jag var oförmögen att ta mig iväg på någon som helst motionerande aktivitet. 

Efter ett tag kunde jag börja promenera. Långsamma, korta promenader någon gång i veckan. Efter ett tag funkade det nästan varje dag. Lite längre och lite snabbare. Ibland för långt och för snabbt. Och i perioder inga promenader alls. 

Har bittert fått lära mig den hårda vägen att jag skrämt min kropp med all press och stress så att så fort min puls ökar pga fysisk ansträngning startar den upp sitt försvar, den går i stressläge, alla röda lampor lyser, synapserna går bananas, påslaget är tydligt och skadligt och efter den typen av motion kan jag vara utslagen i soffan flera dagar. Kroppen skiljer inte på motion och stress. Jag har fått börja från början, som att lära sig gå igen ungefär. 

Jag går några promenader i veckan, senaste tiden dock väldigt få och väldigt långsamma. 
Jag har också tagit fram cykeln, min nya fina snabba cykel. Tog den till tandläkaren för någon vecka sedan, men klarade inte av att cykla lungt, cyklade nästan livet ur mig! Oerhört korkat och tanklöst. Låg på soffan flera dagar efteråt. 

Nu har jag lärt mig, nu har jag en plan. 
Cyklade igår en runda. Körde träningskläder, cykelskor och hela rubbet för känslans skull... haha
Men sen blev fokus på omgivningarna, fågelkvitter och att inte höja pulsen nämnvärt. Det funkade även om den tidigare tillfredsställelsen efter ett riktigt träningspass inte direkt infann sig. 
Men jag är inte sängliggande idag och det var ju ändå målet. 
Planen då, jo det är att sakta vänja kroppen vid lite högre puls. Jag har ingen aning om vad vetenskapen säger, man kanske måste vänta ut skiten, men det tålamodet har jag inte. Det är nog träning för tålamodet att fokusera på fågeljävlar och fina vyer på en "träningsrunda". 
Men jag testar, det får bli min egen forskning. Tar en tur idag, lika lungt som igår, för att sedan lååååååångsamt öka dosen och pulsen. Och samtidigt vara lyhörd för kroppens signaler. 

Klurigt minst sagt. Återkommer med resultat framöver. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela