Kommer jag någonsin bli pigg

Jag försöker acceptera, jag gör verkligen det. Jag försöker tänka dag för dag, jag försöker acceptera de dåliga dagarna utan någon värdering. 

Men ibland tar vanmakten och frustrationen helt övertaget. Den här tröttheten tar verkligen udden av allt. Som att vara fängslad i sin egen kropp på nåt sätt. Igår var en sån dag, full av frustration, full av tårar, full av rädsla. Rädsla för att aldrig mer bli pigg, att aldrig mer fungera som människa. 

Jag vet inte om det var pressen som släppte när micke kom hem. Han har varit i Rumänien på jobbresa hela veckan vilket gjort att jag verkligen varit tvungen att bita i och fixa vardagen med Gottfrid och hemmet oavsett mående. Det blir en anspänning och jag har försökt prioritera min energi. Vilat på förmiddagarna när han varit i skolan för att orka resten. 
Bara att fixa mat, se till att rena kläder finns, orka lyssna, lösa kompiskonflikter, handla osv. 

Kanske gick luften ur igår när micke kommit hem. 

Men det kommer över mig, önskan om att kunna orka jobba, slippa oroa sig över FK och utbetalningar, få en ordentlig lön varje månad, kunna planera längre fram än nån dag i taget, orka fixa inne, orka fixa ute. 

Idag har jag inte ens orkat vara ute. Drog för gardinerna och slumrade ett par timmar. Dammsugit bort pollen som är överrallt. Bara det var ett stort projekt som jag tidigare kunnat svischa av på 5 minuter måste jag dela upp i omgångar. 

Tröttheten, den förlamande, feberkänslan, tyngden i musklerna, en outhärdlig törst, torra ögon, att aldrig sova och känna sig utvilad. 
Avskyr den..... som ett töcken, jag i min trötthetsbubbla och utanför fönstret knallar livet på som vanligt. 

Blir jag någonsin pigg igen eller var det så här det blev av mig? 
#1 - - Ellen:

Du är stark, en vacker dag är du även pigg igen❤️