Livet

Jag jobbar på och det funkar tycker jag. Ett par timmar om dagen, snart två veckor. Jag har känt mig glad och positiv och har lovat att ta en dag i taget. Har ju fortfarande bra och dåliga dagar men alla dagar är jobbdagar. De dåliga dagarna blir det bara jobb och inget annat. De bättre dagarna ..... ja de har inte varit jättemånga men förra vecka tig jag en kortare promenad en kväll samt var på yoga. 

Idag var en trög dag. Hjärnan är dimmig, munnen svider, tröttheten och tyngden i kroppen är lite lätt förlamande. 
Och idag kom, som väntat, de liiiite negativa känslorna krypande. 
Det här att jobba och inte vara fullt frisk. Att inte fungera som tidigare, att det som tog mig tio sekunder att få en överblick på förr, nu tar betydligt längre tid, måste göras ibland flera gånger för att få till det.,.... ja det är i ärlighetens namn lite knäckande för självförtroendet. 

Alla är snälla, respektfulla, peppande och accepterande ...   men det är ovant att känna att folk nästan måste tassa lite på tå runt mig. Det har aldrig hänt förr, jag har bollat många saker, varit en god kollega och någon att räkna med. Att känna att man inte fungerar så längre (eller just nu åtminstone) ja det är ganska deprimerande faktiskt. 

Idag har det snurrat många tankar, om allt möjligt kring min yrkesroll. Om jag inte klarar att prestera mer än såhär ska jag då ens vara kvar? Men vart passar jag annars? 

Jag vet att jag måste stilla mig lite, det har inte gått så lång tid och jag måste ge mig själv en chans. En dag i taget. 
Men idag var en sån där tvivlets dag. Imorgon är en annan dag.