Det gnager en oro

Måste sätta det på pränt innan jag ska försöka sova. Oron som gnager och maler. 
Efter senaste dagarna är det en enda röra i hjärnan av regler, ansvarsfördelningar, frågor och tankar. 

Hur blir det nu?
Hanterar jag hela situationen fel?
Kunde jag gjort på annat sätt?
FÅR JAG SKYLLA MIG SJÄLV?

Det här är MINA tankar kring det hela. 

Mitt största problem och det som tagit mig hela vägen in i kaklet är att jag aldrig vill vara den som krånglar till det för någon annan. Jag vill vara enkel att samarbeta med, jag är i gen strulputte, jag är smidig och samarbetsvillig i alla situationer. Jag går i terapi för att lära mig att stå upp för mig själv mer (har en bit kvar har jag insett)

Så var det i Fredags. I min hjärna hade jag en plan. Jag visste exakt hur jag ville att min tillbakagång i arbete skulle se ut och vad som krävdes för att detta skulle vara möjligt. Läkaren hade samma åsikt. 
Någonstans kände jag på mig att det skulle finnas en anledning till oro. Det var Torsdag när jag var till läkaren och på måndag skulle det nya intyget börja gälla. Kort varsel för arbetsgivaren tyckte jag. Läkaren ansåg att jag inte behövde fundera på det då arbetsgivaren tidigare varit tillmötesgående med anpassning av arbetsplats osv och att det var arbetsgivarens  ansvar. 

När jag sedan pratade med min chef och vi tillsammans skulle göra en plan så visade det sig att hon hade en plan klar. Och den överensstämde inte vare sig med min plan, läkarens bedömning eller försäkringskassans regler. 

Då jag kände ansvar för att jag var ute med så kort varsel så lovade jag ändå att prata med FK om att kringgå reglerna. Jag berättade lite svävande om vad jag själv tänkt och hur det kändes med de arbetsuppgifter hon föreslog. Men protesterade inte mer då jag ju inte ville  krångla till det i onödan. 

När FK då sa att det endast vid särskilda medicinska skäl kunde godkännas att göra som min chef tyckte blev bäst så bröt jag ihop. Fulgrät och snörvlade. Inte för att jag promt ville göra som min chef föreslagit utan för att jag insåg att jag inte kunde motivera tillräckligt starka medicinska skäl av den enkla anledningen att det inte fanns några såna. 
De medicinska skäl jag kunde stå för var ju de som jag och läkaren diskuterat och som jag kände kunde fungera MIG, inte nödvändigtvis för min chef. Och jag insåg att jag faktiskt lite misslyckats med att bita ifrån....IGEN!!

Jag kontaktade min arbetsgivare omgående och berättade vad jag kände och hur FK resonerade samt vad min läkare gjort för bedömning. 

Trots att jag gav åtminstone ett par förslag om hur vi kanske kunde göra istället så slutade det med ett nytt intyg på 100% sjukskrivning och tillbaka på ruta 1.
Och jag krånglade till det mest för mig själv genom att inte stå upp för mig själv direkt. 

Min oro ligger nu i vad som kommer hända härnäst, blir jag utan både jobb och ersättning?? 
Jag lusläser lagar och författningar om arbetsmiljö och rehabiliteringsansvar och kan ändå tycka att jag uppfyllt mitt ansvar både som patient och anställd. Jag har gjort vad jag kunnat och detsamma tycker säkert jobbet. 
Jag är intresserad av ALLT som kan hjälpa mig komma tillbaka till arbetslivet och på Torsdag kväll kändes det som att livet återvänt och att jag tagit ett stort kliv i rätt riktning. 
Ett dygn senare var det precis tvärtom!! 

Hur ska detta bli?? 
Fortsättning lär följa. 

Jag vill poängtera att Det här jag berättat är min egen upplevelse av situationen och som i allt som händer så kan vi uppleva samma situation på helt olika sätt. 

Och jag tackar ödmjukast för alla värmande ord, hejarop och välkomnande tillbaka. Jag kommer inte imorgon men kanske en annan dag. 

Nu kanske jag kan släppa detta till imorgon och sova. 
God natt! 



Vi drog

Ja igår drog vi från Borlänge ett dygn. Efter Fredagens händelse var jag helt och hållet mörbultad. 

Ska dock sägas att Fredagen avslutades på allra bästa sätt då vi blev bjudna på världens godaste mat hos Agnes och Linus. Att få tänka på annat och umgås med två av mina fina ungdomar var exakt vad jag behövde. 

Hjärnan var tömd på energi, var konstigt illamående, gungig, kallsvettig, spänningarna i kroppen orsakade muskelryckningar och jag hade svårt att koppla av när jag skulle sova. 

Jag jobbar hårt med meditation och avslappning och har några tekniker att ta till. Fredag kväll funkade det sådär ska jag säga. 

Vi tog det lugnt igår, körde bara upp vagnen till Orsa utan att fixa med tält osv. Jag orkade inte det. Men att komma hit, känna lugnet lägga sig, byta miljö är som balsam för själen. 

Har drömt om jobbet inatt, och hade nån konstig dröm att jag åt en massa tårta, fick en psykos och förlorade greppet om verkligheten, åkte runt och bröt mig in hos folk men jag trodde jag var ditsänd för att hjälpa till.....
Sjukt Hahaha. 

Att få vakna upp till detta kändes himla bra alltså🌟
(null)

Vi åker hem idag och tar vägen över säfsen där Gottfrid har träning i eftermiddag. 

Det är så skönt att ha vagnen på plats för vintern. Love it! 

Ha en skön söndag🌟

Upp som en sol....

...... Ner som en pannkaka! 
Blir inget jobb på Måndag.

För att göra lång historia kort:
 Chefen fick inte lägga upp det som hon ville kort och gott. FK godkände inte upplägget, läkare bedömde att det inte var rätt upplägg, jag kände i hela kroppen att det inte var rätt upplägg. 

Jag gav flera förslag som skulle passa bättre och som både FK och läkare skulle godkänna men det föll henne inte i smaken. 

Besviken? Ja
Föll tillbaka flera steg? Ja

Det känns fruktansvärt onödigt men jag får se det som att jag provat och det fungerade inte, jag föll redan innan jag tagit mig dit. 

Synd, det förslag jag hade skulle bara innebära justering av antalet timmar per dag, antalet dagar och tidpunkt och jag känner att det hade fungerat!

Tappade sugen? Ja

End of story!