Det gnager en oro

Måste sätta det på pränt innan jag ska försöka sova. Oron som gnager och maler. 
Efter senaste dagarna är det en enda röra i hjärnan av regler, ansvarsfördelningar, frågor och tankar. 

Hur blir det nu?
Hanterar jag hela situationen fel?
Kunde jag gjort på annat sätt?
FÅR JAG SKYLLA MIG SJÄLV?

Det här är MINA tankar kring det hela. 

Mitt största problem och det som tagit mig hela vägen in i kaklet är att jag aldrig vill vara den som krånglar till det för någon annan. Jag vill vara enkel att samarbeta med, jag är i gen strulputte, jag är smidig och samarbetsvillig i alla situationer. Jag går i terapi för att lära mig att stå upp för mig själv mer (har en bit kvar har jag insett)

Så var det i Fredags. I min hjärna hade jag en plan. Jag visste exakt hur jag ville att min tillbakagång i arbete skulle se ut och vad som krävdes för att detta skulle vara möjligt. Läkaren hade samma åsikt. 
Någonstans kände jag på mig att det skulle finnas en anledning till oro. Det var Torsdag när jag var till läkaren och på måndag skulle det nya intyget börja gälla. Kort varsel för arbetsgivaren tyckte jag. Läkaren ansåg att jag inte behövde fundera på det då arbetsgivaren tidigare varit tillmötesgående med anpassning av arbetsplats osv och att det var arbetsgivarens  ansvar. 

När jag sedan pratade med min chef och vi tillsammans skulle göra en plan så visade det sig att hon hade en plan klar. Och den överensstämde inte vare sig med min plan, läkarens bedömning eller försäkringskassans regler. 

Då jag kände ansvar för att jag var ute med så kort varsel så lovade jag ändå att prata med FK om att kringgå reglerna. Jag berättade lite svävande om vad jag själv tänkt och hur det kändes med de arbetsuppgifter hon föreslog. Men protesterade inte mer då jag ju inte ville  krångla till det i onödan. 

När FK då sa att det endast vid särskilda medicinska skäl kunde godkännas att göra som min chef tyckte blev bäst så bröt jag ihop. Fulgrät och snörvlade. Inte för att jag promt ville göra som min chef föreslagit utan för att jag insåg att jag inte kunde motivera tillräckligt starka medicinska skäl av den enkla anledningen att det inte fanns några såna. 
De medicinska skäl jag kunde stå för var ju de som jag och läkaren diskuterat och som jag kände kunde fungera MIG, inte nödvändigtvis för min chef. Och jag insåg att jag faktiskt lite misslyckats med att bita ifrån....IGEN!!

Jag kontaktade min arbetsgivare omgående och berättade vad jag kände och hur FK resonerade samt vad min läkare gjort för bedömning. 

Trots att jag gav åtminstone ett par förslag om hur vi kanske kunde göra istället så slutade det med ett nytt intyg på 100% sjukskrivning och tillbaka på ruta 1.
Och jag krånglade till det mest för mig själv genom att inte stå upp för mig själv direkt. 

Min oro ligger nu i vad som kommer hända härnäst, blir jag utan både jobb och ersättning?? 
Jag lusläser lagar och författningar om arbetsmiljö och rehabiliteringsansvar och kan ändå tycka att jag uppfyllt mitt ansvar både som patient och anställd. Jag har gjort vad jag kunnat och detsamma tycker säkert jobbet. 
Jag är intresserad av ALLT som kan hjälpa mig komma tillbaka till arbetslivet och på Torsdag kväll kändes det som att livet återvänt och att jag tagit ett stort kliv i rätt riktning. 
Ett dygn senare var det precis tvärtom!! 

Hur ska detta bli?? 
Fortsättning lär följa. 

Jag vill poängtera att Det här jag berättat är min egen upplevelse av situationen och som i allt som händer så kan vi uppleva samma situation på helt olika sätt. 

Och jag tackar ödmjukast för alla värmande ord, hejarop och välkomnande tillbaka. Jag kommer inte imorgon men kanske en annan dag. 

Nu kanske jag kan släppa detta till imorgon och sova. 
God natt!