Läkarbesök

Då var det dags igen, läkabesök och ny bedömning om sjukskrivning. Mycket tankar som surrar just nu. Jag var till läkaren senast i Början av Juni. Oktober kändes oerhört långt bort och jag var övertygad om att jag skulle kunna börja gå till jobbet några timmar i veckan. Idag när jag sitter här och ska försöka sammanfatta dessa månader och vad som hänt känner jag mig inte lika övertygad. 
 
Det går åt rätt håll, jag känner någonstans att det skett en förändring i mitt mående. Så vad har blivit bättre?
 
Jag känner mig inte deprimerad längre. Visst är jag låg vissa dagar och perioder men det är mest för att jag har tröttnat på att inte orka som jag vill. Jag blir less och frustrerad på hela situationen, jag kan gråta en skvätt då och då, men jag är inte deprimerad. Jag känner lust till livet, jag känner lust att göra saker, och jag kan finna glädje i sådant som en längre period varit mig helt likgiltigt. 
 
Jag har börjat förlika mig med det faktum att jag måste ändra på mycket i mitt liv. Tidigare var det en stor stor sorg att inte fungera som förr, jag tror man kan kalla det för sorgearbete. Jag var ledsen förvirrad och kände hela tiden att jag inte visste vem jag var/är och hade en enorm identitetskris. Kände mig oerhört misslyckad och ynklig. Visst finns det stunder då jag fortfarande blir ledsen över detta men det känns inte lika förtvivlat hopplöst som tidigare. Jag har, med mycket möda, långa samtal med Micke och samtal med terapeut samt medicinering ändå kommit fram till att även om jag inte kan fortsätta vara exakt som tidigare så betyder det inte att det behöver vara dåligt. Tvärtom jobbar jag mycket med mina tankar och mitt beteende för att ändå försöka se det positiva i att jag under den här tiden faktiskt lär mig en hel massa om mig själv, ser andra möjligheter att kunna använda min erfarenhet i mitt yrke på olika sätt och inse att jag inte nödvändigtvis blir en sämre människa av det här.
 
Jag har kunnat tänka på jobb i någon form utan att få mindervärdeskomplex. 
 
Det låter enkelt när jag skriver det såhär men jag kan försäkra er om att det är ingen walk in the park och jag önskar ingen att gå igenom detta. Dessutom är jag inte klar med detta arbete än och faller regelbundet ner i svackor men hoppet finns där och det känns som att det vänt en aning.
 
Och just det, jag går på Mediyoga två gånger i veckan. Det hjälper mig mycket. 
 
Jag väljer att se det jag skrivit om här ovanför, som en riktigt positiv förändring. Men Hur är då vardagen just nu?
 
För det första kan jag säga att vardagen  är ett heltidsarbete i sig. Jag måste hela tiden tänka mig för för att inte överbelasta systemet. Kan aldrig göra mer än en sak i taget. Det här med många bollar i luften är fullständigt uteslutet. Ska ge ett exepmel.
 
Vi köpte nytt vitrinskåp till allrummet, det blev startskottet till en rensarlust utan like. När det var monterat, skåpen ommöblerade och allrummet som nytt så blev andra rum allt annat än nya. Tvättstugan tex. Vi åkte till ikea, köpte förvaring, Micke rensade det mesta i tvättstugan, jag gick igång på köksskåpen. Sorterade i lådor,organiserade medicinskåpet, rensade skräplådor. Köpte Dymo och började märka upp saker. Allt detta hände från Fredag till måndag eftermiddag. Jag blev ivrig, ville vara som vanligt och rusade på. Ignorerade alla tecken på att det var nog och körde på bara. Måndag em tog det stopp, Mitt i min dymo märkning var Gottfrid hungrig och det var dags för middag, sen skulle köket städas upp osv. Jag tänkte att jag vilar sen. Men kroppen hann före, den lade av, panikångest av stressen och min egen press, kroppen darrade, kippade efter luft, energin rann avmig svetten rann och jag landade i en stor på altan och kom inte därifrån på ett par timmar. Dagarna efter var ett töcken av trötthet. Och då var ju detta inte ens några bollar i luften utan typ en stor städboll. 
 
Alltså det här var saker jag tidigare gjorde typ en kväll efter jobbet, eller ok, ett par kvällar. Det var då inget som nästintill tog livet av mig.
 
Ett annat exempel på min känslighet för stress var under en fridfull promenad i mellsta. Tittade på svampar, njöt av förgerna och luften. Sen hamnade jag bakom två barnvagnsekipage som klev åt sidan för att släppa förbi mig. Och helt plötsligt var lugnet borta. Jag ökade stegen, var ju tvungen att hålla undan, pinsamt om de skulle komma ikapp igen. När de var utom synhåll kunde jag slappna av lite men då var det redan för sent. All energi rann av mig, svetten rann, illamåendet vällde fram, jag blev yr och stapplig på benen, kroppen darrade och jag tog mig knappt till bilen. Ångestattacken var ett faktum och det var bara att kapitulera närmsta dagarna.
 
Så här är det nu. Jag måste hela tiden tänka mig för. Ta en sak i taget, se till att vila emellan, lyssna på kroppen, andas med magen, tänka här och nu osv. Vardagen består nu i att klara det man behöver göra för att få hem och familj att fungera. Jag är tacksam att vi är två som hjälps åt. 
Jag har en lite större enegimängd nu än tidigare men överskrider den lätt och det resulterar i sjukdomskänsla, frossa, illamående, yrsel, svettningar, sveda i munnen, värk i kroppen, extrem ljudkänslighet, stort behov av att stänga in mig och stänga av, matthet i armarna som gör det jobbigt att både borsta tänderna och tvätta håret en käsnal av åksjuka och svindel, panikattacker ....ja lite så, i varierande grad och längd.. 
 
Vad är för mycket då?
Det kan variera från dag till dag. Vissa dagar kan "för mycket" vara att förlänga min promenad en kvart, att vistas i en miljö med flera människor som pratar, att försöka fokusera på en sak en längre tid. Föra ett samtal längre än en kvart, veckohandla samma dag som det är yoga, Vara under tidspress, köra bil en längre sträcka. Jag det kan vara vad som helst. Vissa dagar går det bra andra blir det katastrof.  Igår tex kände jag mig rätt pigg på morgonen. Tog en promenad på 30 minuter, när jag kom hem gick jag igenom månadens räkningar och sen åkte jag till ICA och handlade. när jag kom hem och hade ätit lunch stupade jag i sovrummet i nästan 3 timmar och resten av kvällen tillbringades i soffan med TV på låg volym och en serie där jag inte behövde varken koncentrera mig eller tänka,  ingen ork att prata med varken Micke eller gottfrid. 
Vissa dagar klarar jag mer andra mindre men det är satans svårt att hitta en balans. 
 
Ett par gånger under de här månaderna har jag faktiskt haft några dagar då jag känt att, nä fan jag är nog frisk nu. inbillningssjukan har jag trott,,,,och tänkt att nu får det vara nog med ynklighet och begränsningar. Det blir nog bra bara jag får ändan ur. Så sagt och gjort vid ett av dessa tillfällen gav jag mig ut på promenad med 10 minuters jogg inlagt. Två promenader gjorde jag på det viset. Med några dagars mellanrum. jag gjorde annat också för att se om min utmattning inte bara var inbillning.......Det var den inte. Fick typ influensa med alla symtom utom feber men med tillägg av extrem ljudkänslighet och en förlamande trötthet som däckade mig ordentligt. 
 
Sömnen är fortfarande orolig av och till men jag har börjat med en viss meditation och den har faktiskt hjälpt mig koppla av. Om det är placeboeffekten vet jag inte men det spelar inte så stor roll. Sen har jag börjat ta magnesium för att minska muskelkramperna och krypningarna jag kan få. 
 
Så det jag skulle komma till var ju det här med att jobba. Och ska jag vara ärlig så kanske det inte är läge riktigt än, kanske behöver jag fylla på energibägaren ännu lite mer för att inte få den att gå helt torr igen? Jag vill jobba,oh ja, jag längtar efter att orka ha kollegor att prata med, nåt vettigt i händerna och ett socialt liv,  men jag vet inte vad jag skulle kunna göra just nu som skulle kännas vettigt samtidigt som jag skulle orka med livet efter jobbet. 
 
Så, Forward is forward......
vi får se vad doktorn säger imorgon. Jag kan ju bara berätta hur jag mår sen får han göra sin bedömning utifrån det.