Syns det inte så finns det inte!....Eller??

Hade ett inlägg klart för mig innan jag öppnade datorn....det virrade bort sig i synapserna. 
 
Nåväl, veckan som gått har varit produktiv med mina mått mätt. Men det kostade mer än jag trodde. Jovars kostade mer pengar än jag räknat med men fraförallt mer energi. 
 
Hösten är min favoritårstid. Luften är hög och krispig, naturen oerhört vacker, mörkret lägger sig på kvällen, man får boa in sig, tända ljus, tända brasa, dricka te och dra på sig en filt. Jag älskar hösten, allt lugnar sig liksom, både värmeböljorna, aktiviteterna och allt som hör sommaren till med sånt som ska hinnas på nåfra futtiga veckor. 
 
Skolan börjar, rutinerna återvänder....ja jag gillar det.
 
Hösten är också en årstid då man börjar bli inomhus lite mer vilket ju betyder att det ska bonas om hemma till den där mysiga känslan. Och är det någon årstid då jag får rensningshysteri så brukar det vara hösten. Denna inget undantag. 
 
Vi köpte ett nytt vitrinskåp till allrummet, kastade ut det gamla, donade med ny säng till Gottfrd. Det blev starten på nåt i min hjärna. Jag blev mer eller mindre manisk. rensa ur skåp och lådor, kasta gammalt skräp, återvinna, sälja, ge bort, möblera, organisera.....
 
Ja det är ju bra allt det där. 
 
Men med en utmattad hjärna, hyperkänslig för intryck av alla de slag, sjukt känslig för stress och en oförmåga att dra en gräns, lyssna på kroppen och ta en sak i taget. Ja, då blir det därefter. 
Tvättstugan är organiserad och uppröjd, köksskåp och lådor organiserade och uppröjda, allrummet blev som ett nytt rum, Gottes rum blev supermysigt. Så långt allt väl.
Jag då? Jo igår kväll, efter att vi ätit middag, tog det stopp, tvärstopp. Kroppen rusade, hjärtat trummade, händerna darrade, strupen drog ihop sig som i ett astmaanfall, ont i bröstet, ont i armarna, ett skriande behov av att få stänga ute allt. Jag fick rusa ut på altan, luta bak stolen, blunda, andas ner i magen, SOAS (stanna upp, observera, acceptera, släpp taget).........allt snurrade....efter en timme hade det lagt sig så pass att jag kunde berätta för Micke vad jag pysslade med. 
 
Att jag aldrig lär mig.Jag blev för ivrig, körde på, skulle bara göra klart, göra det och det först och struntade totalt i vad kroppen signalerat i ett par dagar. Den har försökt bromsa mig men jag har inte velat lyssna, den har hållit mig vaken på nätterna, den har gjort mig åksjuk, darrig och gett mig hjärtklappning. Jag har varit trött och orolig. Jag har slagit dövörat till och ångat på......Det funkar inte längre....jag har lärt mig det nu...IGEN!
 
Jag kan inte röja alla skåp på ett par dagar, jag kan inte dammsuga och bädda rent, och tvätta och laga mat och diska och städa samma dag som jag gjort  tidigare. Det går verkligen inte. Kroppen slår bakut, hjärnan lägger ner, eller så vägrar den att lkoppla ner och håller mig vaken dygnet runt. Jag måste hitta tid för återhämtning....Jag måste göra en sak i taget och framförallt måste jag lyssna på kroppen. 
 
Det känns nästan som all skit jag hittat i lådorna...syns det inte så finns det inte liksom....skiter jag i alla signaler från kroppen så finns dom inte. 
 
Oerhört korkat. 
 
Jag hämtade andan igår kväll, gjorde inget mer, har idag varit med Agnes till Falun till lasarettet och vi var in och handlade mat på hemvägen. Det enda jag har planerat på eftermiddagen är en promenad i mellsta och det är återhämtning. Annars bara ingenting! 
 
Jag måste bli bättre på just det här!