I måndags hade jag ett läkarbesök på eftermiddagen och jag var tvungen att samla den energi jag kunde uppbringa för att komma iväg, vilket gjorde att jag inte kom iväg till jobbet. 

Att ringa och sjukskriva sig på måndag morgon skapade rätt ordentlig ångest i sig men det var ändå rätt beslut. 

Hade en ny läkare den här gången. Jag Fick en bra känsla och hon hade kloka tankar och konkreta förslag. Nya prover, ny medicin och fortsatt sjukskrivning 75%.

Mitt mående har försämrats senaste tiden och hon ville se att det stabiliserades mer innan jag försökte gå upp i tid. Detta för att inte helt tippa över kanten. Kanske prova andra arbetsuppgifter också. 

Det kändes som en klok idé. Jag känner ju min kropp ganska bra vid det här laget och den säger tydligt ifrån just nu. 

Det här borde ju varit frid och fröjd, men det är just det som tagit musten ur mig. 

Att på olika sätt behöva försvara mig själv och mitt läkarintyg, att bli ifrågasatt för om jag verkligen vill framåt och att jag inte skulle anstränga mig tillräckligt är rätt knäckande. Jag kan försäkra er om att varje dag är en kamp och jag försöker inte gena i kurvorna. 

Jag har själv haft mycket fördomar kring utmattningssyndrom innan jag trillade dit. Det jag vet nu hade jag ALDRIG kunnat föreställa mig. Man är verkligen slav under sin egen kropp. Hur gärna man än vill olika saker så är det oerhört begränsat vad man klarar i slutändan. Kroppen säger ifrån på ett minst sagt förlamande sätt. Allt man gör hänger på vilket pris man är beredd att betala. För allt kostar energi. Och man betalar med sig själv. 

Det är inget som är självklart, inte ens att umgås med sin familj på ett vettigt sätt. De gånger jag ändå gjort det och det fungerat någorlunda har jag valt att dela med mig av det, men även det har ifrågasatts. 

Är jag verkligen så sjuk som jag påstår?

Det här är oerhört kränkande. Alla som känner mig någorlunda bra vet att jag är en person med hög arbetsmoral, jag har aldrig sjukskrivit mig av lathet. Jag Har alltid tagit mig till jobbet om jag på något vis kunnat. Att då tro på fullaste allvar att jag gör mig sjukare än vad jag är det gör mig så ledsen och besviken så jag hittar faktiskt inte ord. 

Jag har alltid satt andras behov före mina egna, det är sån jag är. Jag har alltid sett till att prestera på topp, det är sån jag är. Det är så jag gett mig själv ett värde. Jag har insett det nu efter snart ett år i samtalsterapi. 

När jag då, för första gången, sätter mig själv i första rummet, lyssnar på MIN kropp och försöker ge mig själv ett värde trots att jag inte kan prestera på topp enligt mina referensramar. När jag faller tillbaka i gamla spår och när jag erkänner för mig själv och för andra att jag faktiskt inte är bättre än såhär just nu. Så får jag till mig att jag inte vill tillräckligt mycket, att jag inte kämpar, att jag viker ner mig och tar steg i fel riktning. DET är oerhört knäckande. 

Det har tagit mycket energi från mig, det har tryckt mig tillbaka flera steg och jag skulle faktiskt drista mig till att kalla det ett fruktansvärt onödigt bakslag. 

Så är läget just nu!