Jag har berättat att jag mått allt sämre efter några veckors stress och press. Jag har försökt ignorera mins symtom, tänkt att det går att klara de ynka timmarna jag är på jobbet. Och visst, det gör det, men för vems skull? 

Att gå till jobbet, distansera mig från allt och gå direkt till mitt arbetsrum, stanna där och göra det jag ska så bra som möjligt och sen gå hem. Inte prata med just någon, allt för att vara plikttrogen och överleva. Det är inte jag någonstans. 

Att sen komma hem, sova bort eftermiddagen, distansera mig från familj och omgivning för att på något vis orka göra en repris nästkommande dag. 

För vems skull??

Nej det är nog nu, jag är inte lat, jag är inte arbetsskygg, jag försöker inte komma undan. Jag mår skit och kroppen signalerar på ett dramatiskt sätt just nu. Jag måste lyssna, jag måste sluta bita ihop, jag måste sluta vara duktig. 

Så jag stannar hemma några dagar, kapitulerar, lyder kroppen, skiter i vad alla tycker hit och dit och gör vad jag själv tror är bäst just nu. 

Jag övar på att vara här och nu, gör det jag kan för att låta kroppen och knoppen återhämta sig. Accepterar bakslaget och slutar analysera. Försöker låta bli att tänka på den ev uteblivna ersättningen från FK, det är som det är, just nu är det såhär. 

Man kan i te flyga utan vingar!