Vilodag

Onsdagar är jag ledig, eller helt sjukskriven, välj själv. 
Jag är inte på jobbet i alla fall.

Dagen började med en rivstart. Gotte har haft svårt att ställa om sig efter lovet och är stenad på morgonen med ett uselt humör. Hans far har samma morgonstatus och när dom väl kommit iväg är jag helt slut. 
Lyckades ta mig till kupolen till slut. 
Shoppa kläder är absolut inte min grej i vanliga fall och efter jag blev sjuk är det om möjligt ännu sämre på den fronten. 
Att kliva innanför dörrarna på kupolen är en utmaning bara det. Alla intryck, alla ljud, alla lysrör, människor, ansikten, prylar, skyltar, all musik i varenda butik.....
Jag bestämde mig för en butik, min favorit, ONLY på nedre plan. En snabb runda i butiken, hittar jag nåt är det bra, hittar jag inget åker jag hem och nåt gammalt får duga på fredag. 

Jag har slutat leta reaplagg, det är för tidsödande och stjäl den lilla energin jag har. Det brukar ändå sluta med nåt jag inte är nöjd med annat än för prislappens skull. 
Jag har inget penga-överflöd efter ett års sjukskrivning men shoppar heller inte ofta och ONLY har rimliga priser. 

Sprang på ett par svarta byxor och en blus jag kollat in även tidigare. (Kollar bara snabbt på prislappen, vill inte hamna i diskussion medmig själv huruvida jsg har råd eller inte för det har jag aldrig om jag frågar mig själv.) In i provhytten för snabb provning. Duger! Betalar och går till bilen. 
Alltså typ en kvart sen var jag klar. Älskar den shoppare jag har blivit. Bestämmer mig vilken affär i förväg, hoppar över rean, hittar jag nåt jag gillar så köper jag det utan att fundera så mycket, hittar jag inget åker jag hem. 
Tidseffektivt men framförallt energisnålt. 

Jag har blivit som en led-lampa, energisparande. 

Tömde dock mitt energikonto ändå innan dagen var till ända. 
Hämtade maten jag beställt på maxi. Ska göra smörgåstårta till Julias examen.
Sen kom snöfallet och jag bytte min promenad mot snöskottning. 
Efter maten stupade jag i soffan. Orkade inte prata med vare sig micke eller Gottfrid. 
Det känns lite som att jag får bita ihop nu ett par dagar för att hålla ihop fram till fredag kväll. Då får jag rasa lite. 
Julias examen ser jag fram emot såklart. Som hon kämpat i tre år. Det är en viktig dag när det äntligen är till ända och man fårsin examen. Jag har varit där själv. Viktig dag! 
Men jag vet också att jag kommer tömmas på energi och är förberedd på det. Lördag är helt blank, avsatt för vila! 

Jag funderar nu återigen på hur jag ska leva om jag jobbar 50%
Nu är onsdagar min livlina. Den dagen jag har tyst i huset, vilar, uträttar ärenden som måste uträttas och som jag inte har energi till på mina jobbdagar. 
Vid 50% jobb måste jag göra 5 timmar/dag för att kunna vara hemma onsdagar och det kommer jag inte klara till en början. Så 4 timmar varje dag..... det känns mycket. Om jag behöver sova två timmar efter 2,5 timmes jobb hur ska det då bli vid 4 timmars jobb??
Bävar lite faktiskt men vill ju samtidigt framåt. 

Det lär ska visa sig framöver. Men nu säger jag god natt för idag. 

(null)



One of Those days

Jag har dippat lite senaste tiden. Kan inte sätta fingret på varför men jag misstänker att det sitter i skallen. 

Trots att jag jobbar bara 25% och är ss75% så har min hjärna svårt att förstå att jag måste leva därefter. Jag tror jag räknar mig som fullt frisk och blir besviken när jag stöter på patrull. När hjärnan säger stopp och släcker ner då misströstar jag och känner mig som ett litet missfoster. Istället för att bli tillfreds med det jag faktiskt åstadkommit.  

Samtidigt behöver jag fortfarande vila/sova ett par timmar på eftermiddagen efter jobbet. Jag har svårt att komma igång med saker. Tvättstugan tex svämmar fortfarande över och det blir inte mycket mer för mig än jobbet. 

Det låter snurrigt. Men det är som att viljan och verkligheten krockar. Och mitt i krocken kommer besvikelsen över att inte fungera. 

Senaste tiden har den där värdelöshetskändlan smugit sig på, den som fanns där mest första tiden. Rädslan att inte vara tillräckligt bra, eller tillräcklig överlag i alla möjliga situationer. Både i arbetslivet och i familjelivet. 
Den där känslan att inte kunna leva upp till andras förväntningar, samt känslan att vara en belastning och i vägen. 
För att kompensera detta har jag fallit lite tillbaka i det där att prestera och göra saker för att andra förväntar sig det av mig. Eller rättare sagt jag gör vad jag tror förväntas av mig. 

Att jag skriver om just detta är inte för sympatiernas skull utan för att sätta på pränt och göra tydligt för mig själv att jag är på fel spår. Att jag måste backa lite i mitt prestationstänk, hitta balansen, hitta mig själv där jag är just nu och inte där jag vill vara eller där jag tycker att jag borde vara. Att rusa på, höja kraven och bli besviken på mig själv är fel väg att gå och resultatet av det blir troligen bara att jag faller tillbaka istället. 

Ska det vara så svårt??!!
Tydligen!! Hjärtklappning, oroliga drömmar, lättretlighet, ett behov av att avskärma mig och vara ifred, grubblerier och nedstämdhet är ett säkert tecken..... det är svårt det här med balansen! 



Jobbfunderingar

Funderingar kring det här med jobbet fortsätter i min skalle. 
2,5 timmar 4 dagar i veckan funkar och det är jag glad för. Jag sköter inkommande ärenden från 1177 och sedan julledigheten har jag även tagit några samtal i rådgivningen och det har funkat ok. 
Men från detta till att öka på arbetstiden till 4 timmar 5 dagar i veckan känns steget nästan oöverstigligt. 
Jag får kämpa lite för att orka med mina promenader som det är nu, jag måste planera och trixa med andra aktiviteter för att få ihop vardagen och en stor del av tiden utanför jobbet går åt till sömn och vila. 

Idag hade jag ett litet samtal med min chef för att stämma av läget. 
Hon pratade och jag höll med... typ. Ganska snart blev det för mycket information och jag hade svårt att ta in den. Kontentan blev dock bra och jag ska förändra mina arbetsuppgifter något samt variera arbetstiden. Det känns ok. 

Vi pratade om ansvarsuppgifter framöver och det kändes också bra egentligen. Hon var noga med att betona att det är inget krav som ligger på mig nu utan mer att jag finns med i planeringen och inte är bortglömd. Det kändes bra förstås. Efter det korta lilla mötet hade jag svårt att koncentrera mig på mins arbetsuppgifter. Det var som att hjärnan la av. Inget fokus, splittrade tankar, bokstäverna gjorde frivolter på skärmen och jag fick verkligen anstränga mig för att få något gjort. 

Efter över ett år är det fortfarande påtagligt att hjärnan är lätt skadad. 
Blir hjärntrött rätt omgående och det är påfrestande för självförtroendet. 
En känsla av att vara lätt efterbliven hela tiden. Har väldigt svårt och får anstränga mig för att kunna föra ett normalt samtal med mina arbetskamrater. Har svårt att hålla röda tråden, kan tappa bort mig mitt i en mening och känner mig klumpig och som att jag lever i en annan värld. 
Svårt att förklara men det är jäkligt drygt!! 

Vi får se hur fortsättningen blir, har väl ett litet bakslag nu kan jag tro. Har svårt att känna att jag smälter in. Blir instängd i mig själv. Låter kufiskt men lite så är det.