2 januari

Idag är jag glad för ytterligare en vilodag. Efter en bra julledighet som innehållit både samvaro, skidåkning, resturangbesök och husvagnsvistelse kom det förväntade bakslaget. 

Igår var tröttheten, illamåendet, domningarna, yrseln och frånvarokänslan det mest framträdande. Idag är det hjärtklappning, oro och trötthet som är i topp. 

Det är väntat och jag lyder kroppen och tar det lugnt. Jag har lärt mig att det är den enda vägen. Att acceptera och kapitulera. Något annat funkar inte. 

Jag kan dock konstatera att jag klarar mer och mer innan bakslagen kommer och då känns det ändå värt att utsätta sig ibland. 

Idag ska jag ta en promenad, se på skidåkning, ev virka lite och ladda för att fixa jobbet torsdag fredag. 

2019 har ändå en en bättre klang än 2018, så jag väljer att ha den inställningen. Det kan åtminstone inte skada.