Jag blir frustrerad när jag ser att människor börjar leva som vanligt. Man tror att det blåst förbi då man inte vet att man har det i närheten.  Det känns overkligt och ogreppbart och därför släpper många på sitt eget ansvar. Vi får inte göra det än. Vi måste hålla avstånd och vi måste hålla ut.

Jag arbetar i äldreomsorgen, har sett vad viruset gör på nära håll, framförallt med våra äldre men också med kollegor som insjuknat och blivit långtidssjuka med alla möjliga symtom. Vi måste fortsätta vara försiktiga  vi får inte slappna av.

Jag sitter själv härhemma i detta nu och väntar på mitt provsvar för att se om jag kan jobba. Sveda  i halsen som jag inte känt tidigare föranledde sjukskrivning, provtagning och väntan på provsvar. Jag har inte blivit sjukare och det onda i halsen är i stort sett borta men jag vill inte riskera att dra in smitta i äldreomsorgen och tar det säkra före det osäkra. Följer riktlinjer och restriktioner. Gör det ni andra också, det är viktigt.

Har inte hälsat på hos mina föräldrar mer än ett par gånger under våren, har då vistats utomhus  ej kramats, hållit avstånd och tvättat och sprutat händer non stop. Trist som fan men nödvändigt och av omtanke. 

Saknar dom, föräldrarna, jag vet att föräldrarna saknar oss och barnbarnen, saknar att inte kunna träffas, känner mig sjukt frustrerad att sitta hemma, i stort sett symtomfri i väntan på provsvar när jag vet att kollegorna sliter. Jag frustreras över att många struntar i restriktioner  jag frustreras över mycket, men jag har inget att klaga på.

Att sitta i soffan och virka i väntan på att få klartecken för jobb är ju ingen misär, jag kan prata med mina anhöriga varje dag, alla har hittills klarat sig från att infekteras och det är ju fantastiskt. Vi fortsätter så hörrni.

Håll avstånd, följ restriktionerna  håll er uppdaterade och släpp inte garden. Än är det inte över!