Sömnen

Låt oss tala om det här med sömn. 
Det är en komplicerad historia för mig. Önskar jag hörde till dom som slocknar så snart huvet landar på kudden. Men icke.
Senaste åren har jag lagt grunden för en usel sömn. Så usel så för att hjärnan ska ha skuggan av en chans att återhämta sig så har jag blivit tvungen att hjälpa sömnen på kemisk väg. 

Funkat hyfsat, men inte 100! 

Nu när jag mår lite lite bättre tänkte jag sluta med sömntabletterna och har dragit ner till en halv tablett. Det har tagit tre veckor. Minskade först med 1/4.
Jag försöker skapa sömnrutiner. Självhypnos och avslappningsövningar vid läggdags, medveten närvaro och avslappning dagtid. Allt för att få ner stresshormonerna på en sömnvänlig nivå. 

Inatt lyckades jag inte riktigt. Hjärnan ville inte lägga ner verksamheten och natten har varit ett mellanting mellan dröm och vakenhet. Jag har avhandlat det mesta. Jobbstart, nya kollegor, bl a. Jag lyckades inte ens lyssna klart på avslappningen, det kröp i kroppen och muskelryckningar gjorde det omöjligt att koppla av. 

Men jag ger inte upp. Bara att fortsätta. Men idag tar jag en vilodag. 

Ha en bra söndag!

Hjärntrötthet

Det är min stora utmaning, hjärntröttheten.

Det är oerhört svårt att beskriva men jag tror dom flesta kan relatera till när man någon gång ansträngt en muskel lite för mycket. Det blir stumt, mjölksyra, man får träningsvärk, ibland svårt att använda muskeln och den behöver återhämtningstid innan man kan anstränga den igen. 
Om man tänker sig hjärnan som en överansträngd muskel så har ni en liten hint om hur en utmattad hjärna fungerar, eller kanske snarare hur den inte fungerar. 

Det svider i huvet, inga ljud sållas bort, allt släpps in utan filter, alla intryck geggas ihop till ett trassligt garnnystan som tar en massa onödig plats och det går åt enormt med energi för att reda ut trasslet. Det skapar yrsel, åksjukekänsla, koncentrationssvårigheter, stress och energin räcker inte till nervtrådarna ut till muskler och leder och det värker och känns tungt i hela kroppen. För att någorlunda återhämta sig, för att någorlunda kunna fungera i vardagen, behöver man tystnad, mörker och en miljö utan större intryck. Ibland hjälper promenaden i skogen ibland prasslar löven för högt. Ibland hjälper en guidad meditation ibland klarar man inte varken prat eller musik. Osv. 
Fysisk ansträngning kan ofta ge sjukdomskänsla och en förlamande trötthet. Ibland är fysisk aktivitet en förutsättning för att fungera. 

Min poäng med detta är att det hela tiden är en svår balansgång och man balanserar på lina varje dag. Det som fungerar idag kan vara helt uteslutet inorgon. Allt måste planeras och förberedas. 
Jag börjar lära mig hur jag fungerar i den här röran. Tex om jag ska umgås i ett socialt sammanhang måste jag vila både före och efter. Jag kan inte tro att jag kan åka på kupolen på förmiddagen och köpa nåt snyggt till kvällen om jag ska på tex ett födelsedagskalas senare samma dag. Nä, den dagen måste innehålla massor med återhämtning för att tanka upp lite energi inför kalaset. 

Jag var på kalas i Lördags, till goda vänner för första gången på ett år. Det funkade hyfsat och jag hade trevligt. Som vanligt jobbigt med stim och sorl men i trevligt sällskap kan det vara värt det någon gång ibland. Vilade mycket innan, hade inget annat planerat och jag tog det lugnt igår. Sammanfattningsvis, tre timmar, trevliga människor som jag tycker om, skratt och stoj, gott att äta..... det gav mig lite positiv energi och en känsla att jag nog kommer lära mig leva med det här och lära mig hitta balansen på den smala linan. 
(null)


Det här med fysisk aktivitet

Innan kraschen var jag nog vad man kan kalla en ganska fysiskt aktiv person. Tränade 3-4 ggr i veckan. Löpning, gym, skidor, cykel  osv. Jag och syrran gjorde tjejklassikern, jag tränade ihop med mina döttrar och jag drog iväg själv. Jag mådde bra av det, det var min ventil mot stress, det var mitt intresse, nåt jag tyckte var roligt. 

Under hösten hände något (med facit i hand vet vi ju nu dessutom vad). Det var något som inte stämde. Träningen kändes tung, det flimrade framför ögonen på ett spinningpass tex, jag höll på att tuppa av. Styrkepassen kändes tunga trots vanliga rundan, återhämtningen tog tid, det kunde ta en vecka med sjukdomskänsla efter ett styrkepass. Löpningen gick inte framåt, snarare flåsade jag allt mer. Jag gjorde min egen analys att jag hade nåt skit i kroppen, att astman var tillbaka osv. Jag kopplade aldrig ihop det med stress eller utmattning. 

Nä för tusan, att träna var ju BRA mot stress, det gav mig ju energi, och det gav mig andrum. 

När jag närmade mig kaklet där i november/december hade jag dragit ner på träningen och orkade kanske 1-2 ggr i veckan om ens det. 
Efter 13 December har jag inte tränat alls. 

Jag inser ju nu att kroppen signalerade långt långt mycket tidigare än just den 13 december. Jag hade aldrig nåt skit i kroppen, jag var slut, körd i botten, och kroppen försökte med alla medel berätta det för mig. Jag lyssnade inte, inte förrän jag var oförmögen att ta mig iväg på någon som helst motionerande aktivitet. 

Efter ett tag kunde jag börja promenera. Långsamma, korta promenader någon gång i veckan. Efter ett tag funkade det nästan varje dag. Lite längre och lite snabbare. Ibland för långt och för snabbt. Och i perioder inga promenader alls. 

Har bittert fått lära mig den hårda vägen att jag skrämt min kropp med all press och stress så att så fort min puls ökar pga fysisk ansträngning startar den upp sitt försvar, den går i stressläge, alla röda lampor lyser, synapserna går bananas, påslaget är tydligt och skadligt och efter den typen av motion kan jag vara utslagen i soffan flera dagar. Kroppen skiljer inte på motion och stress. Jag har fått börja från början, som att lära sig gå igen ungefär. 

Jag går några promenader i veckan, senaste tiden dock väldigt få och väldigt långsamma. 
Jag har också tagit fram cykeln, min nya fina snabba cykel. Tog den till tandläkaren för någon vecka sedan, men klarade inte av att cykla lungt, cyklade nästan livet ur mig! Oerhört korkat och tanklöst. Låg på soffan flera dagar efteråt. 

Nu har jag lärt mig, nu har jag en plan. 
Cyklade igår en runda. Körde träningskläder, cykelskor och hela rubbet för känslans skull... haha
Men sen blev fokus på omgivningarna, fågelkvitter och att inte höja pulsen nämnvärt. Det funkade även om den tidigare tillfredsställelsen efter ett riktigt träningspass inte direkt infann sig. 
Men jag är inte sängliggande idag och det var ju ändå målet. 
Planen då, jo det är att sakta vänja kroppen vid lite högre puls. Jag har ingen aning om vad vetenskapen säger, man kanske måste vänta ut skiten, men det tålamodet har jag inte. Det är nog träning för tålamodet att fokusera på fågeljävlar och fina vyer på en "träningsrunda". 
Men jag testar, det får bli min egen forskning. Tar en tur idag, lika lungt som igår, för att sedan lååååååångsamt öka dosen och pulsen. Och samtidigt vara lyhörd för kroppens signaler. 

Klurigt minst sagt. Återkommer med resultat framöver.