Livet

Jag jobbar på och det funkar tycker jag. Ett par timmar om dagen, snart två veckor. Jag har känt mig glad och positiv och har lovat att ta en dag i taget. Har ju fortfarande bra och dåliga dagar men alla dagar är jobbdagar. De dåliga dagarna blir det bara jobb och inget annat. De bättre dagarna ..... ja de har inte varit jättemånga men förra vecka tig jag en kortare promenad en kväll samt var på yoga. 

Idag var en trög dag. Hjärnan är dimmig, munnen svider, tröttheten och tyngden i kroppen är lite lätt förlamande. 
Och idag kom, som väntat, de liiiite negativa känslorna krypande. 
Det här att jobba och inte vara fullt frisk. Att inte fungera som tidigare, att det som tog mig tio sekunder att få en överblick på förr, nu tar betydligt längre tid, måste göras ibland flera gånger för att få till det.,.... ja det är i ärlighetens namn lite knäckande för självförtroendet. 

Alla är snälla, respektfulla, peppande och accepterande ...   men det är ovant att känna att folk nästan måste tassa lite på tå runt mig. Det har aldrig hänt förr, jag har bollat många saker, varit en god kollega och någon att räkna med. Att känna att man inte fungerar så längre (eller just nu åtminstone) ja det är ganska deprimerande faktiskt. 

Idag har det snurrat många tankar, om allt möjligt kring min yrkesroll. Om jag inte klarar att prestera mer än såhär ska jag då ens vara kvar? Men vart passar jag annars? 

Jag vet att jag måste stilla mig lite, det har inte gått så lång tid och jag måste ge mig själv en chans. En dag i taget. 
Men idag var en sån där tvivlets dag. Imorgon är en annan dag. 

Tillbaka på jobbet

Allt med att vara tillbaka känns bra. Arbetskamrater, komma ut i vanliga livet, känna sig normal, trivs så oerhört bra på min arbetsplats och har fått så mycket värme och kärlek så det svämmar över de senaste två dagarna. 

Allt är bra.... eller....

Ja allt utom att jag legat i stort sett hela eftermiddagen och kvällen idag. Direkt efter jobbet ett par timmar, sen lite kaffe och tillbaka och ta en bild till mitt leg, handla fredagsgott, slänga in en pizza i ugnen så Gottfrid slipper svälta sen stupat i säng igen. Denna gång i sällskap sv migränmedicin. 

Så två timmar på jobbet och 6 timmar i sängen. 

Jag ber en bön att det är en invänjningsperiod!
Jag vill verkligen jobba. 

Tar det för vad det är, vilar när jag måste så får vi se. En dag i taget. 

God natt!

Höstlov

Ja för sonen är det höstlov, för mig är det sjukskrivning och det är ju inte riktigt samma sak. 
Dessutom har det varit rätt tungt några dagar nu och kulmen tror jag infann sig igår. 
Att vara 11 år, ha höstlov, mamma hemma, ja då är det svårt att förstå att mamma trots det inte orkar riktigt. Att ett möte på jobbet inte kan efterföljas av badhusbesök (som var önskemålet). Nej det måste istället efterföljas av en hel eftermiddag i viloställning, gärna tystnad, gärna fördragna gardiner och en huvudvärkstablett. 

Nåväl. Idag är mamman liiiiite piggare och vi ska göra en liten utflykt. Både för sonens skull och min egen. Jag behöver ta mig ut lite för att prova på hur livet känns och han behöver aktiveras. Så vi ska ner i gruvan idag. Tänker att jag klarar en timmme, det är inte så mycket intryck och ganska mörkt. Vi får se. 

Rehabmöte igår alltså. Hade jordens ångest innan, drömt om det flera nätter....helt i onödan. Nåt som känns oerhört skönt är när man kliver innanför dörrarna på jobbet och får en lugn, trygg, hemvan känsla i kroppen. 
Mötet förflöt riktigt bra och min FK handläggare styrde mötet utifrån vårt tidigare samtal och han gjorde det så bra. 
Jag är glad att båda cheferna var med. De kompletterar varandra och igår behövde jag verksamhetschefens flexibilitet. Och min närmsta chef styrde upp det praktiska på ett sätt som jag tror kommer bli de allra bästa förutsättningarna. Det är en riktigt bra början. 

Jag har en historia med vårdförbundet men tjejen som var med mig igår kändes trygg och bra och blev ett positivt möte. HR var helt annorlunda än vid det senaste mötet. 

Så sammanfattningsvis ser jag fram emot en försiktig liten jobbstart på Torsdag om en vecka. Det är lite skräckblandad förtjusning. Vet att jag orkar oftast vara skärpt en stund men att vara det varje dag alla dagar i veckan blir en utmaning. Men jag tänker en dag i taget, en sak i taget. 

Det är äntligen ett steg i rätt riktning och NU känner jag att det finns en chans att det ska fungera. Det kände jag inte i Mars när vi hade första rehabmötet. 

Fortsättning följer!