Bakslag


Den senaste veckan har minst sagt varit en riktig skitvecka. Ett enda virrvarr av känslor, besvikelse, frustration och stress. Framförallt en inre stress som orsakat att hela kroppen gått i strejk. Från topp till tå. Egentligen har det varit minst ett par veckor som varit rätt pressande med möten och diverse samtal. 

I måndags hade jag ett läkarbesök på eftermiddagen och jag var tvungen att samla den energi jag kunde uppbringa för att komma iväg, vilket gjorde att jag inte kom iväg till jobbet. 
Att ringa och sjukskriva sig på måndag morgon skapade rätt ordentlig ångest i sig men det var ändå rätt beslut. 

Hade en ny läkare den här gången. Jag Fick en bra känsla och hon hade kloka tankar och konkreta förslag. Nya prover, ny medicin och fortsatt sjukskrivning 75%.
Mitt mående har försämrats senaste tiden och hon ville se att det stabiliserades mer innan jag försökte gå upp i tid. Detta för att inte helt tippa över kanten. Kanske prova andra arbetsuppgifter också. 
Det kändes som en klok idé. Jag känner ju min kropp ganska bra vid det här laget och den säger tydligt ifrån just nu. 

Det här borde ju varit frid och fröjd, men det är just det som tagit musten ur mig. 
Att på olika sätt behöva försvara mig själv och mitt läkarintyg, att bli ifrågasatt för om jag verkligen vill framåt och att jag inte skulle anstränga mig tillräckligt är rätt knäckande. Jag kan försäkra er om att varje dag är en kamp och jag försöker inte gena i kurvorna. 

Jag har själv haft mycket fördomar kring utmattningssyndrom innan jag trillade dit. Det jag vet nu hade jag ALDRIG kunnat föreställa mig. Man är verkligen slav under sin egen kropp. Hur gärna man än vill olika saker så är det oerhört begränsat vad man klarar i slutändan. Kroppen säger ifrån på ett minst sagt förlamande sätt. Allt man gör hänger på vilket pris man är beredd att betala. För allt kostar energi. Och man betalar med sig själv. 

Det är inget som är självklart, inte ens att umgås med sin familj på ett vettigt sätt. De gånger jag ändå gjort det och det fungerat någorlunda har jag valt att dela med mig av det, men även det har ifrågasatts. 
Är jag verkligen så sjuk som jag påstår?

Det här är oerhört kränkande. Alla som känner mig någorlunda bra vet att jag är en person med hög arbetsmoral, jag har aldrig sjukskrivit mig av lathet. Jag Har alltid tagit mig till jobbet om jag på något vis kunnat. Att då tro på fullaste allvar att jag gör mig sjukare än vad jag är det gör mig så ledsen och besviken så jag hittar faktiskt inte ord. 

Jag har alltid satt andras behov före mina egna, det är sån jag är. Jag har alltid sett till att prestera på topp, det är sån jag är. Det är så jag gett mig själv ett värde. Jag har insett det nu efter snart ett år i samtalsterapi. 
När jag då, för första gången, sätter mig själv i första rummet, lyssnar på MIN kropp och försöker ge mig själv ett värde trots att jag inte kan prestera på topp enligt mina referensramar. När jag faller tillbaka i gamla spår och när jag erkänner för mig själv och för andra att jag faktiskt inte är bättre än såhär just nu. Så får jag till mig att jag inte vill tillräckligt mycket, att jag inte kämpar, att jag viker ner mig och tar steg i fel riktning. DET är oerhört knäckande. 

Det har tagit mycket energi från mig, det har tryckt mig tillbaka flera steg och jag skulle faktiskt drista mig till att kalla det ett fruktansvärt onödigt bakslag. 

Så är läget just nu! 



Sammanfattning

Ja det blev en sån, en sammanfattning idag hos min terapeut. Vad har vi pratat om? Har jag lärt mig nåt? Är det nåt jag kan avända? Är det nåt som gått i rätt riktning? 
Jag svarar Ja på alla. 
Tycker väldigt bra om min terapeut, hon säger så mycket kloka saker som jag verkligen tar till mig. 
Att förändra beteende är inte gjort över en natt men med de verktyg hon gett mig så är jag på god väg.
Vi kunde konstatera att jag nått acceptans och försöker acceptera min situation och vara flexibel kring den och hantera den utifrån det. Vad annat kan jag göra. Inget blir ju bättre att att försöka hålla den från mig eller stressa genom den. Behöver jag vila, ja då vilar har. Behöver jag ta en promenad så tar jag en promenad. Är jag piggare så vet jag att jag snabbt tömmer energiglaset och behöver hejda mig lite osv. 

Men allt det här såg jag först efter att jag varit tvungen att kapitulera och acceptera att nu är det så här mitt liv ser ut, och då får jag leva utifrån de förutsättningarna tills vidare. Jag är på god väg att bli en ny person, en uppdaterad, lite lugnare, lite mer ego, lite snällare mot mig själv. Och vet ni, allt fungerar hur bra som helst fastän jag bromsat, gett andra mer utrymme och backat bad gäller ansvarstagande och kontroll. 

Rätt väg....det är bra. Måste bara lära mig tålamod också
(null)

(null)

(null)

(null)

Fixat vinterplatsen i helgen. Micke har snickrat sinnen galning. Jag har hejat på, stickat och servat mat och kaffe. 
Igår hjälptes vi åt med tältresning och efter många om och men fick vi till det. Note to self: köp aldrig annat förtält än Isabella 

Tältningem knäckte mig, knockade mig redan på vägen hem då en bricka med mat från mc Donald gled ur min hand. Burgaren fler under en soffa med tomatskivorna tätt efter. Jag hann aldrig fatta vad som hände. Micke fixade ny mat och jag satt still resten av besöket. 

Idag har jag vilat, varit på samtal, vilat, mellis och läxa med Gottfrid, vilat, fixat mat och sen ...vilat. Micke fick fixa mjölken och föräldramötet❤️

Imorgon ska Agnes skjutsa mig hem till byn och hämta ett lass ved. 

Det gnager en oro

Måste sätta det på pränt innan jag ska försöka sova. Oron som gnager och maler. 
Efter senaste dagarna är det en enda röra i hjärnan av regler, ansvarsfördelningar, frågor och tankar. 

Hur blir det nu?
Hanterar jag hela situationen fel?
Kunde jag gjort på annat sätt?
FÅR JAG SKYLLA MIG SJÄLV?

Det här är MINA tankar kring det hela. 

Mitt största problem och det som tagit mig hela vägen in i kaklet är att jag aldrig vill vara den som krånglar till det för någon annan. Jag vill vara enkel att samarbeta med, jag är i gen strulputte, jag är smidig och samarbetsvillig i alla situationer. Jag går i terapi för att lära mig att stå upp för mig själv mer (har en bit kvar har jag insett)

Så var det i Fredags. I min hjärna hade jag en plan. Jag visste exakt hur jag ville att min tillbakagång i arbete skulle se ut och vad som krävdes för att detta skulle vara möjligt. Läkaren hade samma åsikt. 
Någonstans kände jag på mig att det skulle finnas en anledning till oro. Det var Torsdag när jag var till läkaren och på måndag skulle det nya intyget börja gälla. Kort varsel för arbetsgivaren tyckte jag. Läkaren ansåg att jag inte behövde fundera på det då arbetsgivaren tidigare varit tillmötesgående med anpassning av arbetsplats osv och att det var arbetsgivarens  ansvar. 

När jag sedan pratade med min arbetsgivare och vi tillsammans skulle göra en plan så visade det sig att de hade en plan klar. Och den överensstämde inte vare sig med min plan, läkarens bedömning eller försäkringskassans regler. 

Då jag kände ansvar för att jag var ute med så kort varsel så lovade jag ändå att prata med FK om att kringgå reglerna. Jag berättade lite svävande om vad jag själv tänkt och hur det kändes med de arbetsuppgifter hon föreslog. Men protesterade inte mer då jag ju inte ville  krångla till det i onödan. 

När FK då sa att det endast vid särskilda medicinska skäl kunde godkännas att göra som min AG tyckte blev bäst så bröt jag ihop. Fulgrät och snörvlade. Inte för att jag promt ville göra som min AG föreslagit utan för att jag insåg att jag inte kunde motivera tillräckligt starka medicinska skäl av den enkla anledningen att det inte fanns några såna. 
De medicinska skäl jag kunde stå för var ju de som jag och läkaren diskuterat och som jag kände kunde fungera MIG, inte nödvändigtvis för min AG.  Och jag insåg att jag faktiskt lite misslyckats med att bita ifrån....IGEN!!

Jag kontaktade min arbetsgivare omgående och berättade vad jag kände och hur FK resonerade samt vad min läkare gjort för bedömning. 

Trots att jag gav åtminstone ett par förslag om hur vi kanske kunde göra istället så slutade det med ett nytt intyg på 100% sjukskrivning och tillbaka på ruta 1.
Och jag krånglade till det mest för mig själv genom att inte stå upp för mig själv direkt. 

Min oro ligger nu i vad som kommer hända härnäst, blir jag utan både jobb och ersättning?? 
Jag lusläser lagar och författningar om arbetsmiljö och rehabiliteringsansvar och kan ändå tycka att jag uppfyllt mitt ansvar både som patient och anställd. Jag har gjort vad jag kunnat och detsamma tycker säkert jobbet. 
Jag är intresserad av ALLT som kan hjälpa mig komma tillbaka till arbetslivet och på Torsdag kväll kändes det som att livet återvänt och att jag tagit ett stort kliv i rätt riktning. 
Ett dygn senare var det precis tvärtom!! 

Hur ska detta bli?? 
Fortsättning lär följa. 

Jag vill poängtera att Det här jag berättat är min egen upplevelse av situationen och som i allt som händer så kan vi uppleva samma situation på helt olika sätt. 

Och jag tackar ödmjukast för alla värmande ord, hejarop och välkomnande tillbaka. Jag kommer inte imorgon men kanske en annan dag. 

Nu kanske jag kan släppa detta till imorgon och sova. 
God natt!