Sammanfattning

Ja det blev en sån, en sammanfattning idag hos min terapeut. Vad har vi pratat om? Har jag lärt mig nåt? Är det nåt jag kan avända? Är det nåt som gått i rätt riktning? 
Jag svarar Ja på alla. 
Tycker väldigt bra om min terapeut, hon säger så mycket kloka saker som jag verkligen tar till mig. 
Att förändra beteende är inte gjort över en natt men med de verktyg hon gett mig så är jag på god väg.
Vi kunde konstatera att jag nått acceptans och försöker acceptera min situation och vara flexibel kring den och hantera den utifrån det. Vad annat kan jag göra. Inget blir ju bättre att att försöka hålla den från mig eller stressa genom den. Behöver jag vila, ja då vilar har. Behöver jag ta en promenad så tar jag en promenad. Är jag piggare så vet jag att jag snabbt tömmer energiglaset och behöver hejda mig lite osv. 

Men allt det här såg jag först efter att jag varit tvungen att kapitulera och acceptera att nu är det så här mitt liv ser ut, och då får jag leva utifrån de förutsättningarna tills vidare. Jag är på god väg att bli en ny person, en uppdaterad, lite lugnare, lite mer ego, lite snällare mot mig själv. Och vet ni, allt fungerar hur bra som helst fastän jag bromsat, gett andra mer utrymme och backat bad gäller ansvarstagande och kontroll. 

Rätt väg....det är bra. Måste bara lära mig tålamod också
(null)

(null)

(null)

(null)

Fixat vinterplatsen i helgen. Micke har snickrat sinnen galning. Jag har hejat på, stickat och servat mat och kaffe. 
Igår hjälptes vi åt med tältresning och efter många om och men fick vi till det. Note to self: köp aldrig annat förtält än Isabella 

Tältningem knäckte mig, knockade mig redan på vägen hem då en bricka med mat från mc Donald gled ur min hand. Burgaren fler under en soffa med tomatskivorna tätt efter. Jag hann aldrig fatta vad som hände. Micke fixade ny mat och jag satt still resten av besöket. 

Idag har jag vilat, varit på samtal, vilat, mellis och läxa med Gottfrid, vilat, fixat mat och sen ...vilat. Micke fick fixa mjölken och föräldramötet❤️

Imorgon ska Agnes skjutsa mig hem till byn och hämta ett lass ved. 

Det gnager en oro

Måste sätta det på pränt innan jag ska försöka sova. Oron som gnager och maler. 
Efter senaste dagarna är det en enda röra i hjärnan av regler, ansvarsfördelningar, frågor och tankar. 

Hur blir det nu?
Hanterar jag hela situationen fel?
Kunde jag gjort på annat sätt?
FÅR JAG SKYLLA MIG SJÄLV?

Det här är MINA tankar kring det hela. 

Mitt största problem och det som tagit mig hela vägen in i kaklet är att jag aldrig vill vara den som krånglar till det för någon annan. Jag vill vara enkel att samarbeta med, jag är i gen strulputte, jag är smidig och samarbetsvillig i alla situationer. Jag går i terapi för att lära mig att stå upp för mig själv mer (har en bit kvar har jag insett)

Så var det i Fredags. I min hjärna hade jag en plan. Jag visste exakt hur jag ville att min tillbakagång i arbete skulle se ut och vad som krävdes för att detta skulle vara möjligt. Läkaren hade samma åsikt. 
Någonstans kände jag på mig att det skulle finnas en anledning till oro. Det var Torsdag när jag var till läkaren och på måndag skulle det nya intyget börja gälla. Kort varsel för arbetsgivaren tyckte jag. Läkaren ansåg att jag inte behövde fundera på det då arbetsgivaren tidigare varit tillmötesgående med anpassning av arbetsplats osv och att det var arbetsgivarens  ansvar. 

När jag sedan pratade med min chef och vi tillsammans skulle göra en plan så visade det sig att hon hade en plan klar. Och den överensstämde inte vare sig med min plan, läkarens bedömning eller försäkringskassans regler. 

Då jag kände ansvar för att jag var ute med så kort varsel så lovade jag ändå att prata med FK om att kringgå reglerna. Jag berättade lite svävande om vad jag själv tänkt och hur det kändes med de arbetsuppgifter hon föreslog. Men protesterade inte mer då jag ju inte ville  krångla till det i onödan. 

När FK då sa att det endast vid särskilda medicinska skäl kunde godkännas att göra som min chef tyckte blev bäst så bröt jag ihop. Fulgrät och snörvlade. Inte för att jag promt ville göra som min chef föreslagit utan för att jag insåg att jag inte kunde motivera tillräckligt starka medicinska skäl av den enkla anledningen att det inte fanns några såna. 
De medicinska skäl jag kunde stå för var ju de som jag och läkaren diskuterat och som jag kände kunde fungera MIG, inte nödvändigtvis för min chef. Och jag insåg att jag faktiskt lite misslyckats med att bita ifrån....IGEN!!

Jag kontaktade min arbetsgivare omgående och berättade vad jag kände och hur FK resonerade samt vad min läkare gjort för bedömning. 

Trots att jag gav åtminstone ett par förslag om hur vi kanske kunde göra istället så slutade det med ett nytt intyg på 100% sjukskrivning och tillbaka på ruta 1.
Och jag krånglade till det mest för mig själv genom att inte stå upp för mig själv direkt. 

Min oro ligger nu i vad som kommer hända härnäst, blir jag utan både jobb och ersättning?? 
Jag lusläser lagar och författningar om arbetsmiljö och rehabiliteringsansvar och kan ändå tycka att jag uppfyllt mitt ansvar både som patient och anställd. Jag har gjort vad jag kunnat och detsamma tycker säkert jobbet. 
Jag är intresserad av ALLT som kan hjälpa mig komma tillbaka till arbetslivet och på Torsdag kväll kändes det som att livet återvänt och att jag tagit ett stort kliv i rätt riktning. 
Ett dygn senare var det precis tvärtom!! 

Hur ska detta bli?? 
Fortsättning lär följa. 

Jag vill poängtera att Det här jag berättat är min egen upplevelse av situationen och som i allt som händer så kan vi uppleva samma situation på helt olika sätt. 

Och jag tackar ödmjukast för alla värmande ord, hejarop och välkomnande tillbaka. Jag kommer inte imorgon men kanske en annan dag. 

Nu kanske jag kan släppa detta till imorgon och sova. 
God natt! 



Pollenchock

Ja det är verkligen pollenchock och jag som inte ens är allergisk har svårt att sitta ute pga det gula dammet. Torkar och torkar och torkar men lik förbaskat är det gult. 

Den här bloggen började ju med vårt husbygge och har fortsatt genom åren. Just nu har den kommit att handla mest om min utmattning. Jag hatar för övrigt det ordet men hittar inget bättre. Det råder säkert delade meningar om hur "kul" det är att läsa om det men det är lite mitt sätt att ta mig framåt. Och det är ju frivilligt att läsa. Syftet är inte att samla sympatier utan att just sätta ord på mina tankar och känslor och kanske också hjälpa någon annan i samma eller liknande situation. Man är ju rätt ensam i den här situationen, ensam på så sätt att få egentligen kan föreställa sig eller förstå hur det verkligen är. Att läsa om någon annan i samma situation har hjälpt mig och jag letar fortfarande bloggar på nätet. Först nu vet jag att det är stor skillnad på trötthet och trötthet.

Nåväl var till min KBT terapeut idag. Andra besöket. Fick göra om KEDS, skattningsskalan för utmattning. 18 poäng är gränsen, det är då man ska dra i handbromsen och göra något radikalt för att inte dundra rakt genom kaklet. Jag kraschade 13/12-17. Den 15/12 gjorde jag min första KEDS med resultat 34. Idag gjorde jag om den, 5 månader senare, 37 poäng. Och då tänkte jag verkligen på att vara sann mot mig själv, inte ta i för mycket, inte överdriva, inte ljuga för mig själv och försköna utan vara helt och hållet ärlig, annars är dt ju meningslöst. 
Det blev lägre poäng på ett par av frågorna men tydligen högre än sist på några. 

Det vi kom fram till idag är att jag fortsatt inte helt accepterat min situation. Jag stressar upp mig för hur och när jag ska återgå till jobbet, kommerjag någonsin bli som vanligt, hur ska "som vanligt" vara nu efter det här ? Jag stressar upp mig när solen skiner ute, sommaren är här och allt som hör den till. Man ska vara ute och njuta, grilla, umgås, plantera, göra fint utomhus, nåt ska målas, nåt ska fixas och nåt ska grävas och det enda jag orkar är att på sin höjd torka rent altarbordet från pollen och sätta mig på en stol. Om jag inte bara drar för mörkläggningsgardinerna i sovrummet och låtsas att det regnar. 

Det jag behöver göra är att träna på att inte fundera på vad som ska komma, jag ska träna på att vara "här och nu" . 
Oj oj oj.... 
att acceptera är att släppa taget om oron för framtiden, om den vet vi ju ändå inget, det enda vi med säkerhet vet är att vi lever just här och nu. Visst låter det klokt... jag vet, jag har mina ljusa stunder och jag är inte mer korkad än attjag fattar att det är så. Men att leva så är nåt helt annat. Jag har en bit kvar. 

Gör KEDS vetja, googla så finns den på nätet. Den är vetenskapligt framtaget på karolinska institutet. 

Mindfullness är ytterligare en del i att öva på att vara i nuet. Låter luddigt och som hokus pokus men just nu provar jag allt och tre gånger om dagen ska jag göra andningsankaret. 

Vi hörs, hej!