One of Those days

Jag har dippat lite senaste tiden. Kan inte sätta fingret på varför men jag misstänker att det sitter i skallen. 

Trots att jag jobbar bara 25% och är ss75% så har min hjärna svårt att förstå att jag måste leva därefter. Jag tror jag räknar mig som fullt frisk och blir besviken när jag stöter på patrull. När hjärnan säger stopp och släcker ner då misströstar jag och känner mig som ett litet missfoster. Istället för att bli tillfreds med det jag faktiskt åstadkommit.  

Samtidigt behöver jag fortfarande vila/sova ett par timmar på eftermiddagen efter jobbet. Jag har svårt att komma igång med saker. Tvättstugan tex svämmar fortfarande över och det blir inte mycket mer för mig än jobbet. 

Det låter snurrigt. Men det är som att viljan och verkligheten krockar. Och mitt i krocken kommer besvikelsen över att inte fungera. 

Senaste tiden har den där värdelöshetskändlan smugit sig på, den som fanns där mest första tiden. Rädslan att inte vara tillräckligt bra, eller tillräcklig överlag i alla möjliga situationer. Både i arbetslivet och i familjelivet. 
Den där känslan att inte kunna leva upp till andras förväntningar, samt känslan att vara en belastning och i vägen. 
För att kompensera detta har jag fallit lite tillbaka i det där att prestera och göra saker för att andra förväntar sig det av mig. Eller rättare sagt jag gör vad jag tror förväntas av mig. 

Att jag skriver om just detta är inte för sympatiernas skull utan för att sätta på pränt och göra tydligt för mig själv att jag är på fel spår. Att jag måste backa lite i mitt prestationstänk, hitta balansen, hitta mig själv där jag är just nu och inte där jag vill vara eller där jag tycker att jag borde vara. Att rusa på, höja kraven och bli besviken på mig själv är fel väg att gå och resultatet av det blir troligen bara att jag faller tillbaka istället. 

Ska det vara så svårt??!!
Tydligen!! Hjärtklappning, oroliga drömmar, lättretlighet, ett behov av att avskärma mig och vara ifred, grubblerier och nedstämdhet är ett säkert tecken..... det är svårt det här med balansen! 



Jobbfunderingar

Funderingar kring det här med jobbet fortsätter i min skalle. 
2,5 timmar 4 dagar i veckan funkar och det är jag glad för. Jag sköter inkommande ärenden från 1177 och sedan julledigheten har jag även tagit några samtal i rådgivningen och det har funkat ok. 
Men från detta till att öka på arbetstiden till 4 timmar 5 dagar i veckan känns steget nästan oöverstigligt. 
Jag får kämpa lite för att orka med mina promenader som det är nu, jag måste planera och trixa med andra aktiviteter för att få ihop vardagen och en stor del av tiden utanför jobbet går åt till sömn och vila. 

Idag hade jag ett litet samtal med min chef för att stämma av läget. 
Hon pratade och jag höll med... typ. Ganska snart blev det för mycket information och jag hade svårt att ta in den. Kontentan blev dock bra och jag ska förändra mina arbetsuppgifter något samt variera arbetstiden. Det känns ok. 

Vi pratade om ansvarsuppgifter framöver och det kändes också bra egentligen. Hon var noga med att betona att det är inget krav som ligger på mig nu utan mer att jag finns med i planeringen och inte är bortglömd. Det kändes bra förstås. Efter det korta lilla mötet hade jag svårt att koncentrera mig på mins arbetsuppgifter. Det var som att hjärnan la av. Inget fokus, splittrade tankar, bokstäverna gjorde frivolter på skärmen och jag fick verkligen anstränga mig för att få något gjort. 

Efter över ett år är det fortfarande påtagligt att hjärnan är lätt skadad. 
Blir hjärntrött rätt omgående och det är påfrestande för självförtroendet. 
En känsla av att vara lätt efterbliven hela tiden. Har väldigt svårt och får anstränga mig för att kunna föra ett normalt samtal med mina arbetskamrater. Har svårt att hålla röda tråden, kan tappa bort mig mitt i en mening och känner mig klumpig och som att jag lever i en annan värld. 
Svårt att förklara men det är jäkligt drygt!! 

Vi får se hur fortsättningen blir, har väl ett litet bakslag nu kan jag tro. Har svårt att känna att jag smälter in. Blir instängd i mig själv. Låter kufiskt men lite så är det. 

Tungt idag

Jobbar ju 25%, vilket för mig innebär 2,5 timmar 4 dagar i veckan och ledigt för återhämtning på onsdagar. 
Det funkar. Jag har en vettig uppgift och jag borde känna mig tillfreds med det. Det gör jag, till viss del. 
Den smarta delen av mig är tillfreds, och rätt glad att der funkar. 
MEN, den andra delen, den som kraxar i bakgrunden, den gamla, prestationsinriktade delen är allt annat än nöjd. 

Den får mig att känna mig som en halt och lytt sjukling, nån som inte kan prestera fullt ut, som man inte kan räkna med. Det är rätt knäckande och det drar ner mig lite emellanåt. 

Idag är en sån dag. Jag känner en liten piska, mestadels från mig själv, att kunna gå upp till 50% efter den 1/2. Det borde vara rimligt liksom. Idag känns det allt annat än rimligt. Efter 2,5 timme med lite telefonrådgivning och lite administration så var jag helt tömd och ett par timmar till skulle fullkomligt ha mosat mig. Det är då jag känner mig värdelös, som en belastning för både arbetsgivare och kollegor. 

När kollegorna sliter på golvet, är kort om folk och jobbar livet ur sig och jag sitter i mitt rum och försöker ta mig igenom mina futtiga timmar helt utanför deras verklighet så skäms jag för min oduglighet. Jag känner mig lat, oflexibel och allt möjligt dåligt. 

Trots att jag inte bidrar med mycket, mest bara tar upp en plats, så är dom bara underbarast, mina kollegor. 

Jag hoppas att jag en dag kan vara en redig arbetskraft som kan ge dom ett vettigt handtag. 

Jo jag VET, jag är inte frisk än, jag kan inte riktigt styra min energi till att vara längre, jag fungerar inte fullt ut och min hjärna är inte helt frisk. Den är uttröttad och fungerar inte och att ens försöka vara det där extra handtaget på golvet är just nu uteslutet. Det är inte patientsäkert helt enkelt. 

Kluvna känslor och insikt i en jävla röra. Hur kunde jag tillåta mig att hamna här. 

Sov idag 2,5 timme efter jobbet, micke lagade lunch och efter tuppluren har jag tillbringat en timme i soffan. 
Jag ska ta en liten promenad har jag tänkt, det får vara allt för idag.