Febrigt sportlov

Det blev ett febrigt sportlov för sonen. Idag är han feberfri men jag ropar inte hej än. Det har kommit febertoppar av och till i snart två veckor. Tjock och grötig i halsen och huvudvärk. Jag börjar misstänka körtelfeber, bara att vänta ut. 

Själv har jag försökt fokusera på återhämtning. Jag har fokuserat på att hålla tankarna samlade här och nu men de vill gärna springa iväg till alla frågetecken som hänger i luften. 
En stor ångestklump har släppt men den byttes ut till funderingar om vad som kommer hända härnäst. 
Försäkringskassan ska göra sin bedömning utifrån det nya intyget, arbetsgivaren, ja vad kan man vänta sig där efter ett beslut om medicinsk omplacering? Jag har ingen aning mer än att jag vet att omplacering blir aktuell först när man har en arbetskapacitet på 50%. Och om jag någonsin varit i närheten av det senaste månaderna så är det långt borta i nuläget. 
Så vad tjänar det till att fundera på framtiden just nu, jag behöver komma i fas först. Men oron gnager i bakgrunden ändå. 

Jag kan känna en liten förbättring ändå, framförallt när det gäller ångesten. Att ta ett beslut att inte gå tillbaka gav mig lite ro. Lite. Att släppa prestationen och pressen det varit att visa upp sig från sin bästa sida på jobbet och ändå känna att jag är så långt från den jag varit. Att till och med inte vilja bli den jag var (det gjorde mig ju sjuk) och inte heller känna mig särskilt tillfreds med att degradera mig själv. Att tillåta mig själv att bryta och börja om har varit nödvändigt för att få ro i kroppen och en chans till återhämtning. 

Men mycket tankar, många funderingar, oro, tvivel, hopp, sorg..... ja mycket är det som ska sorteras undan för att hitta vila.