Det här med att vara social

Det är något jag funderar ganska mycket på  och än mer sedan jag blev sjukskriven. Det här med att vara social. 
 
Jag har nog aldrig varit en särskilt social person. Jag har liksom ofta känt mig obekväm i sociala sammanhang. Särskilt sedan jag blev vuxen. Jag har haft svårt att slappna av och det har funnits en rädsla att inte passa in riktigt. Jag misstänker att det har med hela min självbild att göra, att vara rädd att inte vara bra nog, trevlig nog, tillräckligt hjälpsam, tillräckligt omtänksam osv.
 
En period under min uppväxt var jag väldigt ensam, man skulle kunna kalla det på gränsen till mobbad. Har ett starkt minne av att alla var bjudna på ett party, alla men inte jag. Dock fick jag hämta en godispåse utanför huset som en tröst, men in kom jag inte. Jag kan ju minnas helt fel, det kan ha varit fler som inte var bjudna såklart, men jag minns känslan jag fick, att inte riktigt duga, att jag inte uppfyllde kriterierna riktigt. Den känslan har hängt med lite av och till och kan nog vara en del i hur jag kunde hamna i den här situationen som jag är i nu. Att ge så mycket som möjligt av mig själv för att inte kickas ur gemenskapen på nåt sätt. Att ha som mål att inte göra nån besviken.
 
I tonåren fick jag ätstörningar, man skulle nog kunna kalla det för Anorexia faktiskt. Jag vägde 40 kg och fick stark ångest om jag åt någonting alls utöver det jag planerat, och det var inte mycket ska jag säga. Om jag frångick detta hade jag misslyckats, det var som att då tappade jag kontrollen och allt blev fruktansvärt jobbigt. Från början handlade det nog inte ens om att vara hälsosam och fet har jag aldrig varit. Så själva orsaken till hur det kunde spåra ur är ännu en sak som jag tror ligger i självkänsla och självbild. Att passa in, vara tillräckligt bra, ha kontroll, inte misslycka 
 
oj, det här blev nåt annat än vad jag planerat skriva om men så är det, jag börjar i en ände, analyserar, funderar och kan se vissa samband. 
Min terapeut säger att genom att återuppleva minnen och känslor från tidigare så kan man försöka ändra sitt beteende och därmed sitt grundschema. Med grundschema menas beteenden och tankemösnter som vi bärt med oss från tidigt i våra liv. Djupt inrotade. 
Det låter logiskt tycker jag och om något gott ska komma ur den här utmattningen jag dragit på mig så är det väl att försöka få till någon sorts förändring för att på sikt må bättre och ta hand om mig själv bättre. 
 
Så det här med att vara social, vad har det med allt detta att göra??
Jo men jag tror att det hänger ihop. Att man har så djupt inrotat i sig själv att man inte duger som man är, att man måste passa in i en speciell mall och vara på ett visst sätt för att få vara med, för att inte bli utbytt. 
Jag tror också att alla verkligen inte har ett stort behov av att vara social. Att vi är några tråkmånsar som trivs bäst hemma tillsammans med de människor som står närmast. Att föredra det framför tillställningar på lokal osv. Jag tror jag är en sån personlighet, åtminstone till viss del. För jag uppskattar absolut att umgås med andra människor också. Om det är avslappnat, och enkelt så blir det väldigt trevligt och ger en känsla av upprymdhet. Tror bara det är så att senaste åren har energiförrådet så sakteliga tömts på alla reserver. 
 
Om jag inte varit särskilt social innan så har jag varit fullständigt osocial under min sjukskrivning. Jag har haft fullt sjå att orka umgås med familjen. Jag har inte tagit några initiativ till att umgås med någon annan och jag förstår om folk tröttnar på att höra av sig också. Det är så kluvet för jag kan känna mig oerhört ensam emellanåt samtidigt som jag inte har energi nog att ta tag i mina vänskapsrelationer. 
Tänk om jag slutar som en ensam och bitter kärring, den tanken har också slagit mig. Inga vänner, inget socialt umgänge, bara bitter. Usch det låter ju inte heller som någon höjdare. 
 
Usch vad jag svamlar. 
 
Vad blir sammanfattningen av detta då?
Jo att jag i grunden har svårt att känna mig bekväm i sociala sammanhang, att känslor och min självbild från det att jag var väldigt ung påverkar hur jag är idag, En rädsla att bli besvken eller utbytt,  att jag faktiskt inte är en jättesocial person men uppskattar okomplicerade sociala tillställningar och relationer, att jag just nu är fullständigt osocial och ibland blir rädd att orken för att ha ett socialt liv aldrig ska återvända.
 
Den som lever får se. Det är i alla fall vad som rör sig i huvudet på mig en Lördagkväll i Augusti.
En Lördag som faktiskt varit helt ok ska jag säga. Inhandlat både ny kudde och ny bäddmadrass med memoryskum för att se om det kan få mig att sova bättre och minska min värk i rygg och axlar och nacke. Jag har röjt upp på Gottfrids rum och satt ut ett par annonser på blocket. Micke grillade hamburgare till middag och jag åkte med Gottfrid till Båtstad badet efter maten. Det var längesedan jag orkade allt detta på samma dag. 
 
 
 
 

Insikt

Varning för långt inlägg! 

Man får nya insikter hela tiden, eller så är det gamla insikter som man förträngt. Svårt att veta ibland. Tänkte ge er två av mina senaste!

Vi var på dop igår, lilla brorsdottern skulle döpas. Vi skulle åka till Vallentuna över dagen och när jag tackade ja till detta gjorde jag det utan att reflektera det minsta. En söndag, inga andra planer (som om jag brukar ha några), så det var klart jag skulle på dop.  Troligen hade jag en bra dag och självklart ville jag inte missa detta. 

När det sedan närmade sig hade jag, som ni vet, allt annat än bra dagar. Jag gruvade mig plötsligt. Jag tog mig ju knappt ur soffan, hur skulle det gå att resa en halv dag, umgås, vara social osv. 
Men har man tackat ja så har man. Dessutom var vi flera som skulle åka tillsammans så att dra sig ur fanns inte i min värld. Som vanligt, jag bangar inte, jag biter ihop och så får jag bryta ihop sen. Jag ville ju också så gärna vara där. 

HÄR kom insikt nummer ett!
Det är ju det här som är mitt problem. Jag vill inte på några villkors vis krångla till det eller göra någon annan besviken, alldeles oavsett vad det betyder för min egen del. Nej gubevars. Ta dig samman kvinna. 
Det är här jag måste hitta balansen, lyssna på kroppen, vara ärlig mot mig själv och framförallt vara snäll mot mig själv. Min terapeut säger att vi kommer hitta balansen. Jag tvivlar! 
Även om Jag vet exakt vad jag behöver göra, jag ger ju ofta rådet till andra, men till mig själv. Nej det är inte så noga. Men Jag måste lyssna inåt på hur jag mår. Och för att inte fördröja tillfrisknandet kanske jag måste tacka nej lite oftare, tänka hur der gynnar mig i slutändan. Det är det som är svårt för om jag säger nej till allt blir jag ju inte bara en besvikelse för andra utan också för mig själv. Nåväl, jag har insikten. Det är gott som något. 

Så hur gick det då?
Jag vill vara tydlig med att jag absolut inte har något emot dopet i sig eller nåt runt omkring detta. Absolut inte!! Vi hade en jättefin dag, nära, kära, glädje, barn, syskon, föräldrar osv. Jättefint dop, jättegod fika och tårtor i konditoriklass! Det är ju det här som är livet och det här man absolut inte vill missa. 
Det är just hur jag tänker och hur jag hanterar  olika situationer som jag måste stanna upp och reflektera över. Om det så är dop, kräftskiva, grillkväll, cykeltur, fikadate osv osv. Den här gången råkade det vara ett dop. 

Åter till gårdagen så kände jag tidigt av huvudvärken, spänningarna i nacken och prepadde med Ipren. Vi hade god tid på oss, allt var fridfullt och lugnt. Det var väl ungefär lagom till kaffet som det slog till ordentligt. Yrseln, den där känslan av åksjuka, ett kvalmigt illamående ihop med gungigheten,  människor pratar överrallt och jag har svårt att sortera. Ser till att prata med en i taget men har svårt att fokusera. Min bubbla, känsla av overklighet, surr.  Huvudvärken trappas upp. Går lite åt sidan emellanåt och det funkar skapligt. Skit skit skit.... 

I samma stund som vi sätter oss i bilen slår migränhuvudväken till ordentligt. Jag tror jag ska svimma. Agnes har migränspray i väskan och räddar sin ynkliga moder. 
Huvudvärken släpper lite till slut. 
Lägger mig direkt jag kommer hem. Mår illa, är yr nacken är stel och jag tror allvarligt jag fått en stroke.....eller det vet jag ju att jag inte har men lite orolig är jag. Mår som ett skithus rent ut sagt!

Vaknade utan några stroke symtom i morse. 

NU kommer vi till insikt nummer två!
För första gången sen jag blev sjukskriven hade jag bestämt mig för att idag måndag ska jag ligga på soffan för jag vet att det är meningslöst att försöka orka nåt annat och sen bara bli besviken. 
Sagt och gjort, jag låg på soffan under en filt till kl 14. Ett avbrott för frukost och ett litet avbrott för att hjälpa gotte med nåt. Men annars låg jag, sov om vartannat, orkade inte annat. Efter att vi ätit gick jag min promenadrunda. 
Var tvungen att handla lite ikväll och det var ingen höjdare, helt fel dag och en miss i planeringen, men annars har jag bara vilat idag. Och vet ni vad, även om jag är oerhört trött efter gårdagen så har jag en mindre negativ känsla i kroppen. Jag accepterade och jag kämpade inte emot den förbannade utmattningen. För första gången fullt ut! 

Två insikter. Inte dåligt. 
Amen på den!
Till alla inblandade, tack för en fin dopdag!
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)








Sommar igen

Veckorna går och idag kom sommaren tillbaka efter nån veckas paus. 

Sedan sist har jag varit ner och vänt, ner i hålet men så sakta kravlar jag mig upp igen. Starten på sommarlovet blev tuff, har haft svårt att hantera det faktum att aldrig ha det tyst omkring mig, aldrig vara själv och även om gotte är bästa bästa sällskapet så tär det mentalt och på samvetet framförallt med alla ljud och de ökade krav det ändå innebär att ha en 11 åring hemma på sommarlov. 
Gottfrid har också han haft svårt att hantera det faktum att mamma faktiskt inte är helt frisk, att mamma inte har sommarlov utan finns hemma pga sjukdom. Jag klandrar honom inte. Hur ska han förstå när jag knappt gör det själv. 
Att mamma inte kan dra iväg på allt möjligt, inte orkar lyssna på allt hela tiden, inte klarar alla högljudda youtube klipp....etc

Att plötsligt hela tiden ha ljud omkring mig, en sprallig 11 åring som vill fylla sommarlovet med diverse aktiviteter och som blåste ut ljusen på födelsedagstårtan och lite skämtsamt önskade sig en ny mamma. Att veta att barnet måste ha mat, jag måste hålla ihop, inte ge honom skuldkänslor, inte lägga min börda på honom, ordna en bra födelsedag, packa för midsommartur med husvagnen, försöka hitta ett sätt att hitta återhämtning, orka återstående veckor utan att braka ihop fullständigt mentalt. 
Det sög ur mig min sista energi, det dåliga samvetet, skulden och den stora ångesten tog till sist över och jag sjönk som en sten, fulgråtandes i soffan, en kväll före midsommar. 

Dagen efter hade jag lägligt nog en tid hos min terapeut. Jag kunde ösa ur mig min ångest, det lättade faktiskt, och jag fick ett par verktyg att ta till. 
Vi kunde åka på midsommartur med husvagnen till Falun. Helgen blev bra! 

Falun blev en hit. Vi fick tid tillsammans, gotte har badat och blev helt såld på downhillbanorna där han cyklat i två dagar. Jag har promenerat, vilat, julia kom och hälsade på och vi har haft trevligt. 
Det enda molnet på midsommarhimlen, förutom regnmolnen, var att Sally blev magsjuk och inlagd på djursjukhuset. Men hon är på bättringsvägen. 

Idag har, som väntat, varit en bakslags-dag! Men jag har accepterat, djupandats, promenerat och vilat och det känns som att jag ändå har en uppsving jämfört med föregående två veckor. 

Nu kom sommaren som sagt åter idag. Njuter i solen, försöker landa i sommarlovet och det känns som både jag och gotte lyckats bättre med det sista dagarna. Det känns mindre kaotiskt i knoppen och kroppen och en lite mer positiv känsla har infunnit sig. 

Jag försöker var här och nu, hur flummigt det än kan låta men jag måste försöka. Imorgon vet jag inget om.