Livet som Frida

Startade bloggen i samband med vårt husbygge 2010. Efter att huset stod klart har jag fortsatt skriva om livet i stort och smått. Just för tillfället har livet tagit mig med på en utmanande resa sedan jag drabbades av utmattningssyndrom. För att ta mig framåt använder jag därför bloggen som ett verktyg för att bearbeta mina egna känslor och tankar och för att om möjligt hjälpa någon i samma situation.

Hopp om liv

Publicerad 2018-06-16 08:21:35 i Allmänt, Utmattning,

Ny dag nya möjligheter som man så käckt brukar säga. Med tanke på vad som varit senaste tiden i vår familj så passar det nästan bättre att säga ny dag nya sjukdomsfall. 

Nåväl, idag känns liiiite piggare än igår. Igår var hemsk. Som en lång brutal baksmälla. 
Och Gottfrid första sommarlovsdag. Han var uttråkad, micke jobbade, jag orkade knappt vara upprätt. Gottfrid besviken "Du säger alltid nej mamma, du orkar aldrig".
Det är sant, och det gör så förbannat ont. Jag försöker förklara, men det är svårt för en 11 åring med massor av energi att förstå. 
Jag känner mig som en usel mamma dom här dagarna. Då kommer uppgivenheten, frustrationen, tårarna och rädslan att aldrig mer bli människa. 

Jag har lite lätt ångest för ett långt sommarlov. Vore jag frisk skulle jag jobbat några veckor till och han skulle varit ensam hemma. Nu är jag ju hemma för att jag inte klarar att jobba, jag klarar fasiken inte mycket alls utan att bli "liggande" en hel dag! Försökte förklara det igår och han är ganska klok ändå min 11 åring. Det är ju viktigt att han förstår att det inte är han som är problemet utan min hjärna som inte håller måttet. 

Jag måste tänka ut nåt bra, som gör att vi båda mår så bra som möjligt. 
Cykelturer, jag behöver fysisk aktivitet och dagsljus, skateparken i Falun där kan jag sitta en stund om jag tar öronproppar, kan ta en promenad under tiden, jag kan köra honom till KFUM hallen, vi kan ta dagens promenad till frostbrunnsdalen och fika. 
Men livliga badhus och liknande går bort. 

Fy fan rent ut sagt vad jag är trött på det här. 
Men det är ju ingen mening med det, det blir ju inte bättre. 
Nej acceptans Frida, acceptans! 


Sorg

Publicerad 2018-06-01 08:04:46 i Allmänt, Jobb, Prestation, Utmattning,

Ja nu är det inte så allvarligt som rubriken lyder men det finns en liten sorg i hela den här situationen. Och jag behöver sätta ord på den. 

Arbetsmässigt känns det lite rumphugget. Jag kom tillbaka till vårdcentralen med ett mission. Att utveckla och driva den nya studentenheten. Att försöka få en så bra och lärorik miljö för våra studenter som möjligt. Jag brann som en fackla för detta och tillsammans med en kollega drog vi igång planering och iordningställande av lokaler. Mitt  I allt blev jag utan kollega, men efter en tid fick jag så småningom en ny och arbetet fortskred. 
Jag tog på mig rollen som ledare för projektet,  vi kastade oss in i ett annat projekt i samband med uppstart. Ett projekt om en ny handledarmodell. Vi slet och jag jobbade med detta dygnet runt. Jag drömde om det, sov knappt, ägnade fritid åt att fundera och planera det som inte hanns med på arbetstid.  Det var möten, träffar, planering, kontakter, mer möten, egen utbildning studenthandledning......och samtidigt skulle ordinarie arbetsuppgifter skötas. 
Till slut sa min kropp STOPP av flera anledningar. Såklart till stor del pga allt jobb, men även påfrestningar privat och min förmåga att inte kunna släppa nåt jag påbörjat. 

De kör nu enligt den nya modellen, det verkar fungera bra, andra har tagit över och där ligger min sorg. Jag kan inte vara med och ta del av det projekt jag drev, det som jag var en stor del i att bygga upp,  det jag lade ner otaliga timmar på, oerhört mycket energi och det som var mitt mission och det jag brann för! 
Det kostade att brinna så starkt, facklan slocknade och nu jobbar jag hårt för att försöka tända den igen. 
Ibland undrar jag om det var värt det....ibland känner jag mig misslyckad som inte gick hela vägen, andra kan ju!! 
Men jag måste tro att det var värt det, hade det inte varit det som drev mig så hade det varit nåt annat och det är därför det gick som det gick. Det ligger i min personlighet, prestationen, drivet, ruset och kicken när man presterar på topp, när man har kontroll och får resultat.....Det handlade nog inte så mycket om vad, allt var bara en fråga om när! 

Så keep up the good work kollegor... 

Måndag

Publicerad 2018-05-28 10:07:07 i Allmänt, Utmattning,

Ännu en helg har förflutit. En tung sådan, blev mycket förra veckan. Samtal husvagnsförsäljning, massage. Ja det tog ut sin rätt. Meeen jag tragglar på med mag andning, vila, lite sol, lite skugga osv. 

I Lördags gav jag mig dessutom in i en diskussion på Facebook. Brukar ignorera dumma inlägg, det skrivs så mycket dumt och ogrundat där så det är sagolikt. Men i lördags lackade jag ur ordentligt. Ett inlägg om vilka hjältar de rullstolsbundna är, hur de får kämpa för sina rättigheter för att kunna leva ett normalt liv, från födseln har de fört ett krig mot myndigheter som, istället för att besluta med hjärtat, tar den enkla vägen och dopar deprimerade med mediciner. 

Jo så skrevs det, och jag såg rött. 

Som att depression är en påhittad diagnos då den inte syns, till skillnad från om man är rullstolsburen. 
Med all respekt för rullstolsburna förstås, jag är inte mer korkad än att jag förstår att det krånglar till livet och att rätten till assistans prövas in absurdum osv. Jag motsäger inte detta. Det jag reagerade mot var att personen i fråga vågade påstå att deprimerade är dopade med mediciner. 

Alla som hängt med någorlunda i allmänbildningen vet nog att depression är en sjukdom som många gånger är dödlig. Jag anser att en person som lyckas ta sig igenom en depression med livet i behåll är en riktig hjälte, precis som alla som utsätts för och tar sig igenom svårigheter i livet. Rullstolsburna eller inte! 
Och att de skulle vara "dopade" med mediciner.... vad är det för trams och förnedring. Rätt medicinering kan vara en skillnad på liv och död. Och det är legitimerade läkare som ordinerar medicinen, INTE myndigheterna. 

Ja jag svarade och fick en lång ursäkt. "Det var inte menat så osv" 
Nej det är just det. Vi försöker lära barnen hantera sociala medier men vi kanske skulle börja med oss vuxna först. 

Så husvagnen då, från det ena till det andra. Den är såld till en trevlig familj och den får nu se lite andra vyer på Idre camping. 

Imorgon ska vi hämta vår nya pärla, en Ametist från Sandviken. Det blir så himla bra och jag har redan börjat planera för några dagar i skogen. Tänkte att vi kan dra den till säfsen några dagar i sommar. Micke jobbar, Gottfrid hoppar studsmatta på snowcamp och jag kan utöva mindfullness i skogen. Det är en liten plan framöver😅

En bättre onsdag

Publicerad 2018-05-24 09:47:08 i Allmänt, Utmattning,

Ja jag tänkte inte bara vara negativ i den här bloggen. Det händer att jag har en och annan bättre dag. Igår var en sån. Jag sov lite bättre, var lite piggare, lite mindre dimmig i hjärnan. Orkade en promenad på 25 minuter, 
Njöt faktiskt av solen ute på altan större delen av dagen. Sittande i en stol dock men jag kände inget behov av att gå in och dra för gardinerna.
 Julia tog Gottfrid på utflykt på eftermiddagen så jag var själv större delen av dagen. 
Orkade med besök av julia och Agnes på kvällen utan att helt stänga ner kontoret. 

Det är det värsta, att inte alltid orka umgås med barnen. De är ju det bästa jag har och jag försöker prioritera att lägga min energi där. Det är ju inte deras fel att jag hamnat här. Men igår funkade det bra. 

En helt ok Onsdag med mina mått mätt och det är bra nog. 


Pollenchock

Publicerad 2018-05-22 15:07:30 i Allmänt, KBT, Utmattning,

Ja det är verkligen pollenchock och jag som inte ens är allergisk har svårt att sitta ute pga det gula dammet. Torkar och torkar och torkar men lik förbaskat är det gult. 

Den här bloggen började ju med vårt husbygge och har fortsatt genom åren. Just nu har den kommit att handla mest om min utmattning. Jag hatar för övrigt det ordet men hittar inget bättre. Det råder säkert delade meningar om hur "kul" det är att läsa om det men det är lite mitt sätt att ta mig framåt. Och det är ju frivilligt att läsa. Syftet är inte att samla sympatier utan att just sätta ord på mina tankar och känslor och kanske också hjälpa någon annan i samma eller liknande situation. Man är ju rätt ensam i den här situationen, ensam på så sätt att få egentligen kan föreställa sig eller förstå hur det verkligen är. Att läsa om någon annan i samma situation har hjälpt mig och jag letar fortfarande bloggar på nätet. Först nu vet jag att det är stor skillnad på trötthet och trötthet.

Nåväl var till min KBT terapeut idag. Andra besöket. Fick göra om KEDS, skattningsskalan för utmattning. 18 poäng är gränsen, det är då man ska dra i handbromsen och göra något radikalt för att inte dundra rakt genom kaklet. Jag kraschade 13/12-17. Den 15/12 gjorde jag min första KEDS med resultat 34. Idag gjorde jag om den, 5 månader senare, 37 poäng. Och då tänkte jag verkligen på att vara sann mot mig själv, inte ta i för mycket, inte överdriva, inte ljuga för mig själv och försköna utan vara helt och hållet ärlig, annars är dt ju meningslöst. 
Det blev lägre poäng på ett par av frågorna men tydligen högre än sist på några. 

Det vi kom fram till idag är att jag fortsatt inte helt accepterat min situation. Jag stressar upp mig för hur och när jag ska återgå till jobbet, kommerjag någonsin bli som vanligt, hur ska "som vanligt" vara nu efter det här ? Jag stressar upp mig när solen skiner ute, sommaren är här och allt som hör den till. Man ska vara ute och njuta, grilla, umgås, plantera, göra fint utomhus, nåt ska målas, nåt ska fixas och nåt ska grävas och det enda jag orkar är att på sin höjd torka rent altarbordet från pollen och sätta mig på en stol. Om jag inte bara drar för mörkläggningsgardinerna i sovrummet och låtsas att det regnar. 

Det jag behöver göra är att träna på att inte fundera på vad som ska komma, jag ska träna på att vara "här och nu" . 
Oj oj oj.... 
att acceptera är att släppa taget om oron för framtiden, om den vet vi ju ändå inget, det enda vi med säkerhet vet är att vi lever just här och nu. Visst låter det klokt... jag vet, jag har mina ljusa stunder och jag är inte mer korkad än attjag fattar att det är så. Men att leva så är nåt helt annat. Jag har en bit kvar. 

Gör KEDS vetja, googla så finns den på nätet. Den är vetenskapligt framtaget på karolinska institutet. 

Mindfullness är ytterligare en del i att öva på att vara i nuet. Låter luddigt och som hokus pokus men just nu provar jag allt och tre gånger om dagen ska jag göra andningsankaret. 

Vi hörs, hej! 

Kommer jag någonsin bli pigg

Publicerad 2018-05-20 23:05:46 i Allmänt, Utmattning,

Jag försöker acceptera, jag gör verkligen det. Jag försöker tänka dag för dag, jag försöker acceptera de dåliga dagarna utan någon värdering. 

Men ibland tar vanmakten och frustrationen helt övertaget. Den här tröttheten tar verkligen udden av allt. Som att vara fängslad i sin egen kropp på nåt sätt. Igår var en sån dag, full av frustration, full av tårar, full av rädsla. Rädsla för att aldrig mer bli pigg, att aldrig mer fungera som människa. 

Jag vet inte om det var pressen som släppte när micke kom hem. Han har varit i Rumänien på jobbresa hela veckan vilket gjort att jag verkligen varit tvungen att bita i och fixa vardagen med Gottfrid och hemmet oavsett mående. Det blir en anspänning och jag har försökt prioritera min energi. Vilat på förmiddagarna när han varit i skolan för att orka resten. 
Bara att fixa mat, se till att rena kläder finns, orka lyssna, lösa kompiskonflikter, handla osv. 

Kanske gick luften ur igår när micke kommit hem. 

Men det kommer över mig, önskan om att kunna orka jobba, slippa oroa sig över FK och utbetalningar, få en ordentlig lön varje månad, kunna planera längre fram än nån dag i taget, orka fixa inne, orka fixa ute. 

Idag har jag inte ens orkat vara ute. Drog för gardinerna och slumrade ett par timmar. Dammsugit bort pollen som är överrallt. Bara det var ett stort projekt som jag tidigare kunnat svischa av på 5 minuter måste jag dela upp i omgångar. 

Tröttheten, den förlamande, feberkänslan, tyngden i musklerna, en outhärdlig törst, torra ögon, att aldrig sova och känna sig utvilad. 
Avskyr den..... som ett töcken, jag i min trötthetsbubbla och utanför fönstret knallar livet på som vanligt. 

Blir jag någonsin pigg igen eller var det så här det blev av mig? 

Det här med fysisk aktivitet

Publicerad 2018-05-17 06:17:53 i Allmänt, Fysisk aktivitet, Utmattning,

Innan kraschen var jag nog vad man kan kalla en ganska fysiskt aktiv person. Tränade 3-4 ggr i veckan. Löpning, gym, skidor, cykel  osv. Jag och syrran gjorde tjejklassikern, jag tränade ihop med mina döttrar och jag drog iväg själv. Jag mådde bra av det, det var min ventil mot stress, det var mitt intresse, nåt jag tyckte var roligt. 

Under hösten hände något (med facit i hand vet vi ju nu dessutom vad). Det var något som inte stämde. Träningen kändes tung, det flimrade framför ögonen på ett spinningpass tex, jag höll på att tuppa av. Styrkepassen kändes tunga trots vanliga rundan, återhämtningen tog tid, det kunde ta en vecka med sjukdomskänsla efter ett styrkepass. Löpningen gick inte framåt, snarare flåsade jag allt mer. Jag gjorde min egen analys att jag hade nåt skit i kroppen, att astman var tillbaka osv. Jag kopplade aldrig ihop det med stress eller utmattning. 

Nä för tusan, att träna var ju BRA mot stress, det gav mig ju energi, och det gav mig andrum. 

När jag närmade mig kaklet där i november/december hade jag dragit ner på träningen och orkade kanske 1-2 ggr i veckan om ens det. 
Efter 13 December har jag inte tränat alls. 

Jag inser ju nu att kroppen signalerade långt långt mycket tidigare än just den 13 december. Jag hade aldrig nåt skit i kroppen, jag var slut, körd i botten, och kroppen försökte med alla medel berätta det för mig. Jag lyssnade inte, inte förrän jag var oförmögen att ta mig iväg på någon som helst motionerande aktivitet. 

Efter ett tag kunde jag börja promenera. Långsamma, korta promenader någon gång i veckan. Efter ett tag funkade det nästan varje dag. Lite längre och lite snabbare. Ibland för långt och för snabbt. Och i perioder inga promenader alls. 

Har bittert fått lära mig den hårda vägen att jag skrämt min kropp med all press och stress så att så fort min puls ökar pga fysisk ansträngning startar den upp sitt försvar, den går i stressläge, alla röda lampor lyser, synapserna går bananas, påslaget är tydligt och skadligt och efter den typen av motion kan jag vara utslagen i soffan flera dagar. Kroppen skiljer inte på motion och stress. Jag har fått börja från början, som att lära sig gå igen ungefär. 

Jag går några promenader i veckan, senaste tiden dock väldigt få och väldigt långsamma. 
Jag har också tagit fram cykeln, min nya fina snabba cykel. Tog den till tandläkaren för någon vecka sedan, men klarade inte av att cykla lungt, cyklade nästan livet ur mig! Oerhört korkat och tanklöst. Låg på soffan flera dagar efteråt. 

Nu har jag lärt mig, nu har jag en plan. 
Cyklade igår en runda. Körde träningskläder, cykelskor och hela rubbet för känslans skull... haha
Men sen blev fokus på omgivningarna, fågelkvitter och att inte höja pulsen nämnvärt. Det funkade även om den tidigare tillfredsställelsen efter ett riktigt träningspass inte direkt infann sig. 
Men jag är inte sängliggande idag och det var ju ändå målet. 
Planen då, jo det är att sakta vänja kroppen vid lite högre puls. Jag har ingen aning om vad vetenskapen säger, man kanske måste vänta ut skiten, men det tålamodet har jag inte. Det är nog träning för tålamodet att fokusera på fågeljävlar och fina vyer på en "träningsrunda". 
Men jag testar, det får bli min egen forskning. Tar en tur idag, lika lungt som igår, för att sedan lååååååångsamt öka dosen och pulsen. Och samtidigt vara lyhörd för kroppens signaler. 

Klurigt minst sagt. Återkommer med resultat framöver. 


Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela