Misslyckande, skam, skuld, ilska, ledsamhet. Jag har inget skitliv, jag har ett bra liv och ändå känns det som om jag vill gräva ner mig i ett hål. 

Otillräcklig, ynklig, gnällig, självupptagen...

Jag vet, det är inte sant, men hjärnan jobbar emot mig, övertygar mig att det var då själva f*n om jag inte kunde rycka upp mig. 

Känner mig trängd i ett hörn, fastnat  liksom, utan förmåga attta mig ut. Inlåst i mig själv och nyckeln är borta. 

Ändå var det bara häromdagen som det kändes rätt ok, som att livet så smått börjat återvända. Det går åt rätt håll, brukar jag säga om jag får frågan. Och det är ingen lögn. Men just idag känns det exakt tvärtom. 

Två timmars vila efter 40 minuters långsam promenad, yrsel, illamående, huvudvärk, nedstämdhet, tung kropp, initiativlöshet. Så blev det idag. 

Det är så det är med den här förbannade skit-utmattningen, upp som en sol och ner som en pannkaka. 

Jag tankar sol och alkoholfritt bubbel och hoppas att morgondagen känns bättre.