Skolavslutningen var i mellsta i år. Mycket mer stämningsfullt än på skolgården. Och Gottfrid har världens bästa fröken, alltså på riktigt bäst! Hon har med glädje, hårt arbete och entusiasm och stort engagemang fått ordning på klassen. De har varit rätt otrygga med flera olika lärare. Men nu är det andra bullar och dom älskar sin Milli. 

Jag är rätt slut idag ska jag erkänna. Det blev som vanligt en lätt stressig morgon och när vi lämnade gotte på skolgården så brände tårarna och mitt inre var kaos. Det blir så när stressen tar över och jag tappar kontrollen. Och det behövs inte mycket. 

Kunde hämta mig lite i väntan på barnen som gick från skolan till mellsta. 

I folkhavet under själva ceremonin funkade det ok med lite fokus. 

Till lunch åkte vi, enligt tradition, på pizza hut. 

DET var påfrestande. Massor av folk och ungar som skrek. 

När vi nästan var klara klev självaste chefen in med sin dotter och skulle äta. Det blev droppen. Inte pga henne, men pga mig. Direkt så fick jag skuldkänslor, vad skulle hon tro när jag satt på resturang och chillade istället för att jobba, jag ser ju frisk ut, lögnare, överdrivare ja i mitt huvud gick alla möjliga elaka tankar om mig själv. Ångesten vred sig och hjärtat slog som en bongotrumma. Jag var tvungen att gå ut i bilen. Micke var rädd att jag skulle tuppa av. Jag ändrade tydligen färg tillhelgrå på en sekund. 

Alltsådet är ju det som är problemet meden här diagnosen. Det syns ju inte utanpå! Och det är ju ingen som vet att jag innan det där restaurangbesöket nästan brutit ihop en gång, varit hem och vilat och efteråt fick jag lägga mig i ett mörkt tyst rum hela eftermiddagen. Men jag prioriterade min energi på att Gottfrids avslutningsdag skulle få sommarlovslänsla. Hade jag jobbat hade min energi gått åt till det och det hade inte blivit nån kvar till nån sommarlovskänsla. 

Julia och Niklas kom på kvällen. Niklas och micke såg på fotboll och sen grillade vi innan de åkte hem. Under tiden de var har fick jag gå undan och köra mindfullness för att orka utan en ångestattack. Men vi fick en trevlig middag. Det skär dock i hjärtat när julia säger: Mamma förlåt om vi kom och förstörde kvällen!

Älskade unge! INGEN av ungarna förstör någonsin någonting genom att komma hit. De är ju mitt liv och är det nåt som är värt att vara trött efter så är det att ha fått umgåtts med barnen. 

Jag blir trött och jag orkar inte hänga med i alla samtal och måste gå undan ibland. MEN det ger ju också energi att umgås med dom man älskar. 

Så snälla barn, ni behöver aldrig känna att ni förstör något för mig, utan er vore jag ingen❤️❤️❤️❤️❤️❤️