Dessutom har det varit rätt tungt några dagar nu och kulmen tror jag infann sig igår. 

Att vara 11 år, ha höstlov, mamma hemma, ja då är det svårt att förstå att mamma trots det inte orkar riktigt. Att ett möte på jobbet inte kan efterföljas av badhusbesök (som var önskemålet). Nej det måste istället efterföljas av en hel eftermiddag i viloställning, gärna tystnad, gärna fördragna gardiner och en huvudvärkstablett. 

Nåväl. Idag är mamman liiiiite piggare och vi ska göra en liten utflykt. Både för sonens skull och min egen. Jag behöver ta mig ut lite för att prova på hur livet känns och han behöver aktiveras. Så vi ska ner i gruvan idag. Tänker att jag klarar en timmme, det är inte så mycket intryck och ganska mörkt. Vi får se. 

Rehabmöte igår alltså. Hade jordens ångest innan, drömt om det flera nätter....helt i onödan. Nåt som känns oerhört skönt är när man kliver innanför dörrarna på jobbet och får en lugn, trygg, hemvan känsla i kroppen. 

Mötet förflöt riktigt bra och min FK handläggare styrde mötet utifrån vårt tidigare samtal och han gjorde det så bra. 

Jag är glad att båda cheferna var med. De kompletterar varandra och igår behövde jag verksamhetschefens flexibilitet. Och min närmsta chef styrde upp det praktiska på ett sätt som jag tror kommer bli de allra bästa förutsättningarna. Det är en riktigt bra början. 

Jag har en historia med vårdförbundet men tjejen som var med mig igår kändes trygg och bra och blev ett positivt möte. HR var helt annorlunda än vid det senaste mötet. 

Så sammanfattningsvis ser jag fram emot en försiktig liten jobbstart på Torsdag om en vecka. Det är lite skräckblandad förtjusning. Vet att jag orkar oftast vara skärpt en stund men att vara det varje dag alla dagar i veckan blir en utmaning. Men jag tänker en dag i taget, en sak i taget. 

Det är äntligen ett steg i rätt riktning och NU känner jag att det finns en chans att det ska fungera. Det kände jag inte i Mars när vi hade första rehabmötet. 

Fortsättning följer!