Jag kan inte styra När det kommer, det kommer när jag minst anar det och jag fattar ingenting. Nu kommer det inte vad jag kallar ofta men det kommer emellanåt, någon gång i veckan. Och jag är säker på att det är panikattack, då jag har tagit prover och kollat att jag inte har diabetes, struma, eller nån annan sjukdom. Jag är kärnfrisk i kroppen, bara lite sjuk i huvudet...hehe
Det känns ändå skönt, för jag vet att panikångest inte är farligt och om jag vet vad det är kan jag hantera det på rätt sätt.
det är en normal funktion som finns i kroppen, kroppen gör sig redo för strid och i mitt fall har jag tröttat ut alla system så till den grad att den reagerar direkt på stress, inre eller yttre stress. Oftast inre stress, orsakat av mitt tankemösnter och det jobbar jag hela tiden med.
Så här, jag har varit i Mellsta och gått en del. Och häromdagen åkte jag dit igen med mina stavar. Tänker verkligen på att ta in allt i skogen, att inte jaga tider, att inte jaga kilometrar inte bry mig om att jag möter folk inte tävla mot nån, inte visa mig duktig osv. Det funkde tre dagar. På den fjärde började det lika. Jag ser svampar, tar mig tid att gota det vackra i naturen, känner dofterna, hör de lugnande ljuden från naturen osv
Men sen fick jag två barnvagnsekipage framför mig. Även om jag gick i lugn takt så kom jag ikapp dom och de veka av in på "min" stig. De stannade och släppte förbi mig. "Du kan passera, du verkar hålla ett lite högre tempo"
Det var som att trycka på en knapp och jag glömde alla svampar och lugnande ljud från skogen. Jag ville inte verka som en slöhög och spatserade iväg i bra fart med mina stavar. Hej och hå, måtte jag hålla undan för dom. Jag tittade mig bakåt och såg att jag lyckats. Men då var jag redan uppe i varv.
Plötsligt känner jag hur all energi bara ramlar av mig, svetten rinner bokstavligt talat, jag börjar vingla med mina stavar, skogen och jag liksom separeras och jag hamnar i overkliga världen, kroppen darrar, benen är som gele, jag mår illa och får som en tyngd över bröstet. Försöker hitta snabbaste vägen till bilen, det känns som att jag inte kommer klara det. Jag måste ha i mig nåt sött tror jag. Tar mig till bilen och hittar en chokladbit som jag stoppar i mig och börjar sakta slappna av. Åker hem. Lägger mig på sängen och försöker vila, kör lite "magandning" och sätter på meditationsmusik. Då först lägger det sig, och jag inser att det här var inget blodsockerfall, det här var en reaktion på den stress jag startade i min kropp när jag skulle springa från de där barnvagnarna.
Det blev som en aha upplevelse och jag insåg hur lätt vårt psyke påverkas av våra tankar. Bara genom att tänka fel saker så startar vi den här processen i kroppen. Och såhär i efterhand skulle jag inte försökt ta mig till bilen, jag skulle satt mig på en stubbe i skogen och magandats istället. Det som hände när jag försökte ta mig till bilen var att jag försökte strida mot mot kroppen vilket gjorde saken ännu värre.
Nä jag skulle satt mig en stund och låtit det klinga av och sen kunde jag fortsatt min promenad. Det ska jag prova nästa gång. För jag vet att jag kommer inte dö av det, man måste försöka acceptera att det kommer, sätta sig ner och hitta ett sätt att bryta det och sen försöka fortsätta med det man gjorde.
På Internetmedicin,se hittade jag detta:
Kännetecknande för en panikattack är enligt DSM-IV-klassifikationen minst 4 av nedanstående symtom. Dessa utvecklas snabbt, med kulmen inom 10 minuter:
- Palpitationer, bultande hjärta eller hastig puls
- Svettning
- Darrning eller skakning
- Känsla av att tappa andan
- Kvävningskänsla
- Smärta eller obehag i bröstet
- Illamående eller obehag i magen
- Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
- Derealisations- eller depersonalisationskänslor
- Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
- Parestesier (domningar eller stickningar)
- Frossa eller värmevallningar
Svettning, darrning, illamåede, bubblig mage, svindel ostadighet, matthet, bultande hjärta, obehag i bröstet.
Det var vad jag kände och man behöver inte vara ett geni för att förstå att jag varken har diabetes eller nån annan sjukdom.
Så vad göra då.
Jo, jag har av min terapeut fått ett verktyg; SOAS
www.mindfullnesscenter.se beskriver det så här
De allra flesta har problem med stress. Ett effektivt verktyg att hantera onödig stress är SOAS som du kan använda när som helst och var som helst.
SOAS står för:
# Stanna upp! Sitt eller stå still. Ta kontakt med andningsankaret (eller ta tre djupa andetag, ner i magen)
# Observera vad som pågår i dig – spänningar i kroppen , känslor, stresstankar om vad som sker NU och vad som eventuellt kan ske sedan – tills du
# Accepterar situationen som den är. För verkligheten är som den är!
# Välj sedan om du ska Svara – på något ändamålsenligt sätt eller om du ska
# Släppa taget – och låta det som är bara vara en stund om det är möjligt.
Pröva gärna SOAS nästa gång du känner dig stressad. Se vad du upptäcker!
Vill du verkligen träna in SOAS är sittande meditation det effektivaste sättet.
Jag har provat och det funkar, man behöver träna på det för det är inte lätt att ändra sina tankar.
Läste också nåt annat, nu minns jag inte vart, men det var nån som sa att det bästa mot panikångest är att inte vara rädd för den. Då kommer den så småningom inte orka hänga sig kvar för att skrämma dig längre.
Några tips utifrån min egen insikt.
Ha en fin Lördag, själv ska jag ut i skogen.
MENY
0