Läkarbesöket avklarat och det resulterade i att jag ska börja jobba på Måndag.

 

Jag börjar på 25% för att prova hur det fungerar att ens vistas på jobbet är det tänkt. Och vet in, det känns bra.

 

Min läkare är är inlyssnande, klok, realistisk, kunnig och förstående. Jag har stort förtroende för honom. Jag har haft turen att få samma läkare varje gång utom en och det känns tryggt. Han har varit med från början, han känner mig rätt väl vid det här laget, och jag har fått längre sjukskrivningar för att slippa pressen att göra nya bedömningar var 4:e vecka. Jag har frågat, och frågat, och gråtit och frustrrats och han har svarat och svarat och fått mig att förstå att jag inte är galen eller onormal, lat eller mesig. 

 

Idag var jag sjukt nervös. Jag vet inte riktigt varför det men det var hemskt att sitta i väntrummet. Jag tror, och jag har tänkt mycket på att behöva sitta där och förklara allt som inte fungerar ännu en gång, att inse att det inte har gått så mycket framåt än osv. Det har känts som ett misslyckande tidigare tillfällen. Väl inne och när jag började berätta om hur jag mår vad som fortfarande är jobbigt och besvärligt, vad som faktiskt har blivit bättre så kändes vände den oroliga känslan på en femöring. Jag hörde mig själv berätta om hur mitt mående någosntans vänt, att jag har lust till livet, ser fram mot saker och ser en ljusning. Vad jag har tyckt varit en nästintill obefintlig förändring kändes plötsligt som ett enormt steg. Det har faktiskt blivit bättre,

När jag sedan fick bekräftelse på att farbror Dr, som suttit tyst en längre stund och bara lyssnat, säger att det där tycker jag är en stor förändring och ett tecken på att det går åt rätt håll. Då var det som om en sten lättat från mitt bröst. 

 

I det tillstånd som jag befunnit mig i senaste året har man svårt att se nåt annat än det som är dåligt och inte fungerar. Det som faktiskt blivit bättre liksom drunknar i tröttheten, töcknet, frustrationen över att inte orka fullt ut och allt det andra.  Även om man försöker så har man svårt att plocka fram det positiva lika ofta som det som känns jobbigt. Man har liksom svårt att tro på det. 

 

Jag tror det var därför det blev så tydligt hos läkaren. Jag litar på honom. Han har under 9 månader fått mig att förstå att jag inte inbillar mig alla symtom jag haft, att kroppen faktiskt reagerar på det här viset vid utmattning och att det inte är något konstigt eller gör mig till en misslyckad person. Han har fått mig att acceptera, att inte stressa fram något, han har gett mig tid.  

Att sitta där idag och berätta hur det känns och han då får mig att förstå att jag faktiskt inte inbillar mig att det blivit lite bättre, det var som en befrielse. Vi är fullständigt överrens om att jag har en bra bit kvar, men att se ljuset i tunneln är en stor sak för mig.

 

Han föreslog att jag skulle börja gå till jobbet 25%, jag kände att det faktiskt kunde vara möjligt. Att gå till jobbet ett par timmar om dagen och se hur det fungerar. Och så blev det bestämt. Jag ska fortsätta med KBT, Mediyoga och jag har räknat med att första veckorna nog blir riktigt tuffa med tanke på den extra pressen det ändå är att ta sig iväg. Men det känns rätt att prova, och jag är helt öppen med att det faktist kan gå åt skogen men jag känner att jag verkligen vill prova. 

Och det som känns extra bra är att jag tagit beslutet själv, utan press från arbetsgivare, försäkringskassan eller någon annan. Jag har tagit beslutet i samråd med min läkare som gjort helt riktiga bedömningar hittills. 

 

I Mars/April var jag inte alls redo när detta kom på tal på ett rehab möte och jag är glad att jag gick på min magkänsla då. Jag hoppas magkänslan är rätt även nu. 

 

två månader planeras först, sedan uppföljning. Känns bra.