Hur det ändå är så är jag sjuksköterska och jag älskar det jobbet. Jag vill inte överge det yrket bara sådär. Jag vill ge det en chans. 

Vi har några sjuksköterskor i familjen och jag gläds såklart och känner mig stolt över dem och deras utveckling i sin yrkesroll. De kliv de tar, planerna och arbetsglädjen. Samtidigt blir jag påmind och känner en stor sorg över min egen utveckling. 

Jag hade planer, jag ville så mycket, jag hade ett genuint engagemang, kunskap och arbetsglädje. Allt detta rycktes liksom bort under mina fötter och nu känner jag mest en vilsenhet och en ledsamhet över att få börja om. 

Jag måste träna på att arbeta, hur konstigt känns inte det. 

Jobbet som jag var så trygg i, som jag kunde på mina fem fingrar, människorna som förlitade sig på mig och min kunskap. Arbetsglädjen, utmaningarna, utvecklingen, tillhörigheten.....Allt liksom bara stannade upp, förmågan försvann och inget blev sig likt. 

Nu får jag börja om, försöka hitta tillbaka till tryggheten, bygga upp självförtroendet, hitta en ny tillhörighet, hitta arbetsglädjen och drivet.

Jag måste lära mig att jobba hållbart.

Jag vill jobba som sjuksköterska, på ett eller annat sätt. Jag kan just nu inte tänka mig något annat. Men jag inser att jag måste börja om och även om det är en sorg så försöker jag ändå se det som en  nystart och en utmaning. 

Arbetsträning, ja, det blir nog bra.