Så lite man vet om hur livet blir. Från en timme till en annan är allt raserat och man måste helt ändra riktning.

På stapplande steg har jag börjat trampa upp en ny stig. Ett nytt liv på egen hand. Vem är jag när jag är ensam? Efter 22 år tillsammans känner jag mig onekligen lite vilse. Men, familjen har jag kvar. Barnen har inte försvunnit, och inte barnbarnen. Alla barn, alla 6. Jag räknar dom som mina hela bunten. Jag har sett dom växa upp och bli fina vuxna människor. Blodsband eller inte så kan ingen och inget ta ifrån mig barnen. Och min dörr kommer stå öppen för dem alla, alltid. 

Att plocka ner huset i kartonger kräver sin energi, både fysisk och psykiskt. Och att göra det själv är tungt. Kanske hade det varit ännu tyngre om vi gjort det tillsammans, vem vet. Men hur märkligt är det inte att medan jag flyttar ur vårt hus nästa vecka så är M på semester med sin nya sk. kärlek. Hur overkligt som helst, helt absurd känsla. Och jag ska inte sticka under stol med att det gör ont, på riktigt ONT. Att våra 22 år kunde smulas sönder så lätt och att allt vi tagit oss igenom, byggt upp och grunden vi lagt hux flux kunde ersättas. Jag må vara trög men det är fortfarande helt obegripligt. Och jag tror inte på det. Nej, det gör jag faktiskt inte alls. Men jag kan ha fel, och om jag har fel så har jag haft det i 22 år. För det som händer nu är inte på något sätt det eller den jag tillbringat halva mitt liv med. 

Men hon som styr skutan är slug och har råd att trassla till det för att komma dit hon vill. 

Ja, jag är både arg, bitter och ledsen. MEN, jag kommer ur det här hel, kanske faktiskt helare än på många år. Kanske är det här precis vad jag behövde. En omstart, en nystart. Jag måste intala mig det för att inte duka under helt. 

Jag kommer gå stark ur det här, något annat alternativ finns inte. Jag är skyldig mig själv det. Jag står på mina egna 2 ben, jag har mitt eget lilla hus som ingen kan ta ifrån mig. Jag lever mitt liv som jag vill och inte som någon annan vill. Jag kan faktiskt konstatera att det nog är jag som vunnit mest i det här i slutändan. Jag må ha min semester ensam, ingen som bjuder mig på kärleksresa osv.

Men fasen, jag har ju allt annat och i ärlighetens namn är jag inte alls sugen på kärlekssemester, att ta hänsyn till en ny partner och försöka få ihop livstrasslet med en ny familj. Nej vet ni vad, jag har fullt upp med att reda ut mitt eget liv och att samtidigt reda ut någon annans är inte speciellt lockande för tillfället.

Så ikväll tar jag med mig min väninna ner på stan och skålar in det mya livet. Mitt