viktiga faktorer

Jag är långt ifrån frisk. Har en bit kvar och jag brottas med livet och energin dagligen.
Men jag mår betydligt mycket bättre än förra året den här tiden, och jag skulle vilja ta upp några av de viktigaste sakerna som jag upplever har hjälpt mig bäst.

  • TID: ja det är en avgörande faktor på många sätt. Tidsfaktorn går som en röd tråd genom hela rehabiliteri gsprocessen och uttrycket "Allt har sin tid" har aldrig passat bättre. Likt ett benbrott som kanske kräver 12 veckors läktid så kräver hjärnan hos en utmattad sin tid att läka. Man vet att nervsystemet blivit överbelastat efter lång tid med stor stressbelastning och brist på återhämtning. Då är det ju logiskt att skadan tar tid på sig att läka. Hur lång tid är individuellt och beroende på hur stor skadan blivit och individens förmåga att ge sig själv läkning. Och här blir också andra faktorer viktiga i läkeprocess

  • FÖRSÄKRINGSKASSAN: Att få läka ifred utan att få läkares bedömning ifrågasatt. Att få förståelse för att man som utmattad inte gynnas i sitt tillfrisknande av att pressas till jobb efter ett visst antal dagar i rehab kedjan. Att onödiga möten och långa diskussioner skippas. Att FK respekterar individen och förstår att det tar olika lång tid för alla. Framförallt att FK skaffar sig kunskap i hur utmattningssyndrom fungerar. 

  • ARBETSGIVAREN: Att även här slippa få läkarens bedömning ifrågasatt. Att den som är sjuk respekteras och inte ifrågasätts när denne berättar hur tillvaron ser ut. Att även arbetsgivaren skaffar sig den kunskap som är nödvändig och, om inte, är det ännu viktigare att respektera läkarens bedömning.  Att välkomnas tillbaka till arbetsplatsen på sina villkor utan att pressas. Att även här undvika onödiga kontakter och jobbiga möten som stjäl energi. 

  • VÅRDEN: Att vårdpersonal lyssnar och införskaffar kunskap om utmattnig, hjärntrötthet och de olika faserna i utmattningssyndrom. Det är viktigt för att kunna möta patienten och ge det stöd som är nödvändigt i form av terapi, verktyg, och konkreta tips vad som kan hjälpa tillfrisknandet på traven. Framförallt är det viktigt att respektera de olika faserna i en utmattning. Av erfarenhet vet jag att man inte alltid är mottaglig, att man i vissa perioder måste prioritera total hjärnvila för att ha en chans att tillfriskna. Att påbörja diverse åtgärder innan man ens förstått vad som hänt är meningslöst. Att delta i föreläsningar och kurser med en hjärna som inte klarar att fokusera över huvud taget är även det meningslöst.

  • ACCEPTANS: Det svåraste av allt. Att inse att man är sjuk och inte lat. För att uppnå det krävs rätt stöd, gott om tid och respekt från sin omgivning. Först när man accepterat, kapitulerat och kan släppa lite av sin prestationsångest. För mig blev det faktiskt en prestation att tillfriskna snabbast möjligt vilket jag tror bars har förlängt processen. Man ska banne mig visa alla inkl. Sig själv att man inte är nån vekling, att man gör allt för att bli frisk och att man nedvärderar sig själv i de flesta situationer. Först när jag släppte det hände nåt i mitt tillfrisknande. Det tog 1 år och 2 månader, för mig. Först då var jag i rätt fas för att tillgodogöra mig rehabiliterande åtgärder. 
  • FAMILJEN: Inte minst är familjen viktig. Och att man kommunicerar. Från att inte vilja visa sig svag och mesig, gömma sig och gråta, låtsas som att allt är bra och därför bli missförstådd. Till att berätta vad som rör sig i tankarna, hur man mår, varför man gråter, varför man inte klarar att samla hela familjen regelbundet, varför man inte vill gå på den där festen. Förklara hur det känns och vad som händer i kroppen och knoppen och låtsas inte må bra för någon annans skull, osv, osv.  inse att man inte kan kräva full förståelse av någon, men man kan kräva respekt. Jag skulle nog själv inte förstå om jag inte varit här. 

Det här är några saker som jag, i min process, upplevt varit viktiga. Att använda sin energi rätt och inte på fel saker. Att låta kroppen läka i sin egen takt. Det är såklart mycket mer som spelar in och alla har vi vår egen "ryggsäck" . Men grunden för mig har varit det jag nyss beskrivit. 

Jag har haft tur med vården, träffat mestadels bra, professionell och kompetent personal. Men jag har fått ta reda på och ordnat mycket själv. Hade önskat en lite smidigare gång. 
FK har varit hyfsat tillmötesgående, jag har fått kriga lite men inte alls i närheten av vad man kan läsa om att andra råkat ut för. 
Arbetsgivaren har till en början visat förståelse och engagemang. Anpassat arbetsplatsen och välkomnat mig tillbaka. Men i vissa situationer agerat på ett sätt som inte gynnat tillfrisknandet alls. Har nu en kontakt på personalenheten som har visat stor kunskap i hur utmattningssyndrom fungerar och som är inlyssnande och proffessionell, det är väldigt viktigt och oerhört skönt. 
Familjen har inte haft det lätt. I början gömde jag mig och skämdes för min svaghet att inte palla trycket, med missförstånd och onödiga konflikter som resultat.
Men till slut bestämde jag mig för att om det här ska bli bättre måste jag öppna mig och vara ärlig, både mot mig själv och min omgivning. Då vände det och sedan dess har jag haft ett oerhört fint stöd från familjen. Även om jag förstår att de inte alltid förstått så har de alltid respekterat, anpassat sig och inte ifrågasatt mig. Det betyder oerhört mycket och jag är den evigt tacksam. 

Nu står en ny fas och knackar på dörren och jag ser helt ärligt mycket fram emot detta. Jag känner mig så redo, på ett helt annat sätt än i för förra jobb-försöket. Tiden har gjort sitt och först nu är jag där.