Men ikväll kom känslan av ensamhet krypande. Den är inte helt lätt att förklara, mamma bodde ju inte hos mig så jag borde inte känna just den tomheten, att det är tomt och tyst härhemma. Men det är som att en del av mig försvunnit, bit för bit tar mina sinnen in det faktum att inget nånsin kommer bli som förut igen. Än en gång står jag inför en livskris så stor att den känns övermäktig. 

Vågar inte riktigt släppa in känslorna fullt ut. Vågar inte falla.

Jag har utöver det redan en livsomvälvande händelse som inte är färdigbearbetad. Och den kommer över mig tydligare nu. Det här är nytt, att stå ensam i stormen utan en partner att luta sig emot. 

Men jag saknar den klippa jag trodde jag hade, den var så verklig och så stabil i stunder som dessa. Den höll mig upprätt och tog emot när jag föll.....ända tills den sänkte mig fullständigt och fasaden rämnade.

Ikväll är det tungt, jag är vilsen, lost och livet har förändrats så mycket på bara ett år att hjärnan inte riktigt tar in allt. 

Men på vingliga ben stapplar jag vidare, det är väl det enda att göra. En dag i taget. Och idag har det gått 368 dagar sedan flrsta smällen, och 31 dagar sedan den andra.....