Det här med kondition
Har precis haft en nära döden upplevelse. 

Innan jag blev sjuk var jag en aktiv, hyfsat vältränad motionär. Jag gjorde en tjejklassiker, sprang, åkte skidor tränade på gym flera dagar i veckan. 
Ett par månader innan jag kraschade tröt orken och jag fattade inte varför. Jag fick sjukdomskänsla och det kunde ta en vecka att återhämta mig efter ett träningspass. Till slut gick det inte alls och efter den 13/12-17 kan jag räkna mina träningspass på en hand. 

Jag har försökt komma igång på order av läkare. Fysisk aktivitet ska vara bra och en del i behandlingen. Men NÄ, det har inte gått. Vissa saker funkar ibland. Utförsåkning med sonen tex, och förra vintern åkte jag lite längdskidor. Men sen har jag fått hålla mig till promenader..... i perioder ska jag tillägga. 

Kroppen fungerar inte och det är jag inte alls van. Den tar slut direkt vid såväl psykisk ansträngning som fysisk. 

Idag frågade Julia om jag ville med och åka skidor. Jag tänkte att det blir skönt, lite inspirerad från skid VM och vasaloppet. 
Hon jag och Sally åkte till bergebo. 

Men kära hjärtanes vilken pärs. 1,5-2 km och kroppen är fullständigt utmattad. Varenda muskel vibrerar, jag orkar knappt stå upp. 
Och flåset, efter 200 m lät jag som ett ånglok. 
Längdåkning har varit min grej, nu hade jag fullt sjå att överleva bakom Julia och hunden. 
Nu ligger jag på soffan och blir nog kvar här idag. 

I en sån här stund blir jag lite extra less. Jag borde försöka se det som att jag fick frisk luft och fin fint sällskap men jag kan inte. Just nu är det som att få en fet käftsmäll, fruktansvärt deprimerande med en kropp som är så främmande. 

Men med lite distans så kommer jag väl kanske kunna glädjas av att ha varit ut. Just nu tänker jag vara besviken.