Kapitulera och accepter

Vad tycker du är roligt?
Vad ger dig energi? 
Det är det du ska fokusera på. 

Tre meningar som jag hört otaliga gånger sedan jag blev sjuk. 
Det tar förresten fortfarande emot att benämna mig som sjuk, men jag har förstått att jag faktiskt är sjuk och inte bara lat! 

Så vad är då roligt? 
Jag har inte kunnat svara på det för inget har känts roligt. Inget! 
Det jag ägnade mig åt före den 13/12-2017 har varit onåbart. Den jag var, det jag gjorde, det jag tyckte var roligt. Det har varit fullständigt ogenomförbart. Så nä, inget är roligt. Genom ett töcken av outhärdlig trötthet, har inget varit kul.....allt har ju gjort mig sämre.

Vad ger energi?
Samma sak där, INGET ger energi då allt gör mig mer eller mindre utslagen med ett stänk av demens. Jag har inte hittat nåt som gett energi. 

Det här låter ju fullständigt deprimerande och tro mig, det är det. 

Sedan februari, när jag dök igen, har jag kapitulerat. Jag har gett upp, jag har erkänt mig utmattad med allt vad det innebär, jag är sjuk, inte lat, jag har lagt mig platt, inte orkat kämpa emot.  Det tog 14 månader att komma dit, jag tror det kallas acceptans. Jag skulle också vilja kalla det att jag litegrann slutat prestera även på det här området. Man behöver ju inte vara bäst och prestera mest i kampen mot utmattningen. Det räcker ju faktiskt att försöka ta en dag i taget och inte fundera så mycket. 

Sakta har det gett mig insikter, små men ändå insikter som för mig haft stor betydelse. 

Visst misströstar jag, visst har jag de senaste veckorna mått skit, fått börja om, inte velat kliva upp, velat ge upp, erbjudit familjen en nystart utan mig som belastning, gråtit, förbannat mig själv, känt hopplöshet, minskad livslust, oro etc etc
Men på något sätt har jag också tillåtit mig att ha alla dessa känslor och tankar. Jag har låtit det finnas där på ett helt annat sätt än tidigare och jag har faktiskt även stått upp lite för mig själv. Jag har inte slösat lika mycket energi på att kämpa emot helt enkelt. Jag har 

Så idag sitter jag här, jag virkar och känner att det är roligt. På riktigt roligt att virka. Micke ska gräva ner mina pallkragar i helgen och mina plantor ska få flytta ut, det känns också roligt. 

Jag uppskattar samtal med min 11 årige lilla filosof, framförallt upplever jag att jag faktiskt ger honom mer kvalitetstid nu som sjuk än jag gjorde som sk frisk (med en stressnivå som sköt i taket hade jag mest en känsla av att få det där filosofiska samtalet överstökat för att kunna fokusera på annat som jag då ansåg viktigt. DET är ännu sjukare om du frågar mig)
Våra stunder sv förtrolighet ger mig energi. 
De fem andra barnen, jag ser fram emot varje gång vi ska ses. De är många, när vi ses alla eller flera samtidigt blir det stökigt, högljutt och är i slutändan utmattande. Men det är ju också så fantastiskt härligt,  de är fulla av liv, driv, livsglädje och drömmar och de är ju meningen med att jag går här och trampar. De är min största glädje och min största källa till energi. Hjärnan må bli trött emellanåt men ocytocinhalten, och glädjekontot blir påfyllt och det är vad som räknas. Det ger energi. 

Sedär, idag, fredagen den 17/5, kunde jag hitta både roliga saker och saker som ger energi. 
Ett par insikter så här inför helgen.