Med små steg och många snedsteg så har jag ändå hittat min väg, det är viktigt, att det är MIN väg. Inte någon väg som andra kanske förväntar sig utan en väg som passar mig och mitt liv som det ser ut just nu. 

De bra dagarna är fler än de dåliga, och de dåliga dagarna är inte lika bottenlöst mörka. Min egen slutsats är att jag slutat att analysera och leta orsaker. Jag vet oftast orsaken och vart jag bränt för mycket energi. Jag vet också att det kommer bättre dagar.

Igår var en riktig skitdag. Riktigt jobbig, med alla mörka känslor, meningslöshet, gråtmildhet, energilöshet, aptitlöshet osv. Men det blev ju en ände på den dagen också och idag mår jag bättre.

Nåt som är väldigt positivt är att jag så smått kunnat börja träna igen. För mig är det viktigt, det var mitt stora intresse innan jag blev sjuk. Det har varit en lång väg att nå dit jag är idag och jag har fått omvärdera vad träning egentligen är. 

Men idag har jag precis joggat 20 minuter och det är STORT. Från att i början av året knappt orkat 10 minuters långsam promenad till att nu orka jogga två gånger i veckan och promenader dagligen däremellan, ja men ni fattar att det är en stor seger. Jag trodde ärligt talat inte det var möjligt för bara några månader sedan när jag försiktigt tog de första joggstegen i 1 minuters intervaller.

När skolorna börjar igen har jag och sonen som är 12 bestämt att vi ska gå till gymmet 2 ggr/vecka. Några enkla övningar som sonen får bestämma. Han är ny på gymmet och behöver ta det försiktigt i början och det passar mig perfekt.

Jag har också börjat jobba vilket är väldigt positivt. 

Under året har jag kunnat känna genuin glädje till livet och minns när jag så tydligt kände den vändningen under sommaren. Jag kunde njuta av att umgås med folk, visserligen under begränsad tid, men det var inte längre bara dränerande utan gav mig lite energi också. Jag kunde skratta och delta, det var en härlig känsla.

Jag sammanfattar 2019 som ett år där det gått framåt, sakta men ändå framåt.

Gott nytt år önskar jag er.