Träning

Jag har skrivit om träning tidigare, eller kanske snarare fysisk aktivitet och utmattningssyndrom. Jag tänkte berätta mina erfarenheter från början. Det är lite i ropet nu då forskning faktiskt visar att fysisk aktivitet påskyndar tillfrisknandet.

Jag tränade relativt mycket innan jag blev sjuk. Gjorde en svensk tjejklassijer samma år och körde flera pass i veckan på gymmet och i löpspåret. Allteftersom stressen gav mig olika symtom så började även träningen gå tyngre. 
Jag orkade inte lika mycket, hade ofta sjukdomskänsla flera dagar efter mina träningspass. Men jag ångade på, tänkte att det är bra mot stressen och om jag tränar ett pass blir jag nog piggare. 
Det jag inte förstod då var att kroppen faktiskt signalerade att jag nog borde tagga ner lite. Jag lyssnade inte.
Efter att ha kört ett pass "power hour" på Friskis den 26/11 2017 gick det inte längre. Det passet var bara jobbigt, orken fanns inte, armar och ben var som spagetti och det tog en evighet att återhämta sig efteråt. 
Jag lade ner träningen. 

Den 13/12 2017 blev jag sjukskriven för mina stressrelaterade symtom och fick så småningom min diagnos utmattningssyndrom.

Första veckorna ägnade jag mig inte åt någon som helst fysisk aktivitet. Jag var knappt ur soffan. 
Jag kommer än ihåg första promenaden, den gick till Ica några hundra meter hemifrån och jag var fullständigt dränerad när jag kom hem. 

Jag läste allt jag kom över om utmattning och överrallt stod att läsa om träningens goda effekt. Träning i mina öron är att bli svettig, anstränga kroppen så att det känns. Nåt annat ville jag inte kalla träning. Så jag började.

Flåsade runt med stavar, raska promenader, sit ups och armhävningar i vardagsrummet osv. Med resultatet att jag bara blev mer och mer tömd på energi. Kroppen värkte, huvudet sved, alla kognitiva symtom förvärrades, jag kände mig febrig och sjuk, jag grät av trötthet och frustration över den uteblivna positiva effekten som jag ju läst skulle komma av träning.
Läkaren gav mig rådet att ändå utmana mig själv, vara ute minst en timme och jag tog honom på orden. Jag ville ju bli frisk och om det var det här som krävdes så då jäklar var det bara att bita ihop. 
Stavgång, skidor, utförsåkning och Hej och hå. Men näh, jag mådde bara sämre och sämre och till slut gav jag upp. 
Jag fick nöja mig med mediyoga en gång i veckan och nån enstaka promenad. 

Efter nästan ett år, i november 2018, började jag jobba 25% och då räckte inte orken till mycket annat. 
Det fungerade dock inte att jobba och i februari 2019 sjukskrevs jag åter 100%.
Då kapitulerade jag helt. 

Jag fick kontakt med en arbetsterapeut och fick hjälp att hitta strategier i vardagen och hon var fantastisk på att förklara hur jag var tvungen att tänka kring fysisk aktivitet. Jag började också läsa rätt saker ang detta och under våren togs detta även upp i Malou efter10 där Karin Adelsköld och en medicinsk pt gav konkreta råd i ämnet.

Jag började om och jag tror det blev min räddning. Jag lärde mig att fysisk aktivitet var så mycket mer än träning i den bemärkelsen jag trott. Att hänga tvätt, gå ett varv runt huset, åka till affären och liknande är ju faktiskt också fysisk aktivitet och det var där jag började.
Korta pauser från soffan för att tex dammsuga köket och laga mat, duscha och liknande var den fysiska aktivitet jag klarade utan att bli sängliggande. Ibland kunde dock en  dusch vara det som fick bägaren att rinna över och framförallt om jag tvättade håret. Det gav mig mjölksyra i armarna en rejäl pulshöjning och krävde sängvila efteråt.

Efter några veckor kunde jag ta mig ut på promenad. Började med 10 minuter i sakta mak. Höll mig nära hemmet och var stenhård med att inte gå längre även om det lockade. När jag fixade detta dagligen utökade jag sakta 5 minuter åt gången. Framåt sommaren klarade jag 20-30 minuter långsam promenad dagligen och sedan några veckor tillbaka funkar detta även i normal-rask fart. Jag märkte att det nu var nåt helt annat än der jag upplevde året innan. Promenaderna började ge mig den där positiva känslan som jag läst om i 1,5 års tid men som aldrig infunnit sig. Jag minns nån cykeltur i "söndags fart" som gav mig en euforisk känsla efteråt. Det var oerhört positivt. 

Sedan en vecka tillbaka har jag nu även lagt till ett kort styrketräningsprogram 2 gånger i veckan. Hemma i vardagsrummet med hjälp av en boll och ett par gummiband gör jag några rörelser och övningar för att stärka kroppen. VÄLDIGT försiktigt och anpassat utifrån dagsform och hur kroppen känns. 20 minuter med 10 minuters avslappning efteråt. Inte mer.

Jag har helt ändrat min syn på träning. Jag kallar min nuvarande träning för rehabträning, det känns bättre och är ju precis det det är. Det hjälper mig att hålla nivån nere.
Jag har nu förstått, och lärt mig den hårda vägen, att träning under en utmattning inte handlar om att utmana flås och styrka, inte jaga kilometertider eller vikter. Det handlar helt enkelt om att på något vis röra kroppen, om det så är att vicka på tårna i soffan. 
Att lyssna på kroppens signaler är en annan sak jag lärt mig. Känner jag mig sliten så går jag ingen rask promenad den dagen. Då nöjer jag mig med att komma ut, få dagsljus, ta ett varv på tomten eller runt kvarteret, sätter mig i solen en stund med en kaffekopp eller liknande. 

Det är viktigt att komma ihåg att all rörelse är fysisk aktivitet och att det är det som menas när forskare pratar om hur bra det är för hjärnan. Att röra sig det man har förutsättningar för. 
Intensitet och mängd måste anpassas individuellt och utifrån vart man befinner sig mentalt och fysiskt. Man måste vänja kroppen sakta sakta och som med allt annat som har med utmattning att göra gäller det att ha tålamod. 

För mig tog det nästan 1,5 år att komma till den insikten. Men bättre sent än aldrig.