oförståelse vs förståelse

Jag har funderat om jag ens ska publicera detta.  Men det är en viktig del i det här med utmattning, att det faktiskt inte syns på utsidan vad som händer på insidan. Hur detta tas emot av omgivningen och hur det påverkar oss som drabbats av utmattning är värt att nämnas.

Sedan jag kraschade de  där onsdagen i December 2017 så har jag fått många insikter och jag har fått erfara både en enorm förståelse som faktiskt var rätt oväntad. Och jag har erfarit en lika enorm oförståelse och den har varit än mer oväntad.

Jag har också fått en egen  förståelse till varför det blev så här och jag inser att vägen hit varit lång och att kroppen signalerat länge. Jag valde att blunda för signalerna och försöka gasa mig igenom. Ja nu vet vi ju hur det gick. 

Om vi börjar med förståelsen. Den står familjen för. Micke har varit ett ovärderligt stöd i detta. Det är han som bromsar mig i vardagen, han läser av mig, han förklarar och gör det tydligt att jag nog inte kan gasa mig igenom detta den här gången. Han låter mig vara som jag är, han pressar inte. Inte en enda gång har han ifrågasatt mig, inte en enda gång har han uttryckt missnöje över att vårt liv faktiskt blivit ordentligt tilltufsat under den här tiden. Tvärtom, han har hjälpt mig att acceptera. Han har accepterat, gillat läget, lyssnat, stöttat och faktiskt varit den klokaste i hela den här soppan. Ganska oväntat ska jag erkänna, han har ju ingen utbildning, erfarenhet eller egentlig kunskap i detta. 
Barnen, mina syskon och föräldrar går också under den här kategorin. Jag har en trygg och bra omgivning att tillfriskna i och jag är den evigt tacksam. 

Jag har även ett par vänner som varit ett fint stöd. 

Den andra kategorin, den oförstående, den har gjort mig mållös. Den har gett mig både ångest och en känsla av värdelöshet. Större än den jag redan lägger på mig själv ( eller lade på mig själv, jag har kommit en bit på det områder). 

Jag arbetar(arbetade) inom vården, och således omgiven av vårdpersonal till vardags, vilket gör att man förväntar sig att folk ska ha en viss förståelse baserat på kunskap och erfarenhet. Man kan aldrig begära full förståelse men man kan åtminstone begära att personer, som möter patienter i min situation rätt ofta, ska försöka förstå eller åtminstone visa respekt.

Att personer som arbetat många år inom sjukvården, har gedigen utbildning och kompetens, kastar ur sig saker som är direkt kränkande, det är helt obegripligt.  Att bli ifrågasatt pga att min sjukdom inte syns, av personer som borde fatta, det är skrämmande. Och det är synnerligen märkligt. Framförallt som jag faktiskt försökt berätta hur jag egentligen mår, hur jag fungerar och vad som pågår i kroppen och knoppen bakom den utsida som visas utåt.
Det har inte varit trovärdigt helt enkelt.
Nu ska jag ju säga att det här inte gäller alla inom sjukvården, långt ifrån. 

Det här har varit oerhört svårt att förstå faktiskt och med tanke på den tidigare goda relationen så känns det väldigt oväntat och onödigt och framförallt är det väldigt synd att det utvecklades på det viset. 

Men jag har slutat försöka förstå, jag har sagt mitt, accepterat och insett att jag inte kan göra något åt detta. 
 Men det har gjort ont, det ska jag erkänna. Jag är ingen lat lögnare utan egen vilja att arbeta och göra rätt för mig, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Jag har tvärtom alltid velat lite för mycket, drivit lite för hårt och absolut inte varit schysst mot mig själv. Allt jag gör nu är för att nå mitt mål att bli en människa igen. Att komma tillbaka till arbetslivet, komma tillbaka till livet och framförallt att hålla i längden. Jag har lärt mig att lyssna på min kropps signaler, inte på vad diverse myndigheter och förståsigpåare tycker och anser vara bäst. Jag har blivit en starkare människa som månar om mig själv helt enkelt. 
Egoistiskt tycker säkert någon men om jag tappar mig själv så kan jag inte vara varken mamma, fru, dotter, syster, faster vän, sjuksköterska etc. 

Jag tror att det här är vanligt tyvärr. Och det är viktigt att belysa. Vi har alla olika erfarenheter av livet och olika förutsättningar att hantera det vi möts av. Det tar olika lång tid för oss alla, vägen är olika krokig och kan inte jämföras med någon annans resa. Det måste respekteras. Utmattning, och för övrigt psykisk ohälsa i allmänhet, syns inte på utsidan men ska för den skull inte förringas. 

Att jag tar upp just detta är INTE för att riva upp sår utan enbart för att belysa problemet som jag tror är väldigt vanligt. Vi som hamnat här har gjort det av en anledning och det är inte pga lathet eller en ovilja att jobba. Det är inte för att få uppmärksamhet och medömkan. Vi har på olika sätt stressat oss sjuka. Hjärnan har överhettats och behöver tid att återhämtas och det finns ingen universalkur som passar alla. Att bli respekterad är en stor del av tillfrisknandet. Vi har svårt nog att tro på det här själva. Och tro mig, det går inte att bita ihop, jag har provat! Vi behöver inte ifrågasättas.