länge sen...

Julen är stressig, ångestfylld, mysig, kärleksfull, glad, ledsen, underbar, fruktansvärd och fantastisk.
Den framkallar en hel kaskad av känslor och tankar.
Alla förväntningar som byggs upp, alla vill fira den och alla vill fira den tillsammans och hur man än gör så saknar man någon. 

Jultiden är en tid av glädje och, som sagt, förväntan, men också en tid av vemod och sorgsenhet.  Allt blir så tydligt. Det blir tydligt vem/vilka man saknar, vem/vilka som står nära och vilka som betyder något. 

Vi påminns om dem som inte längre finns i livet och kan dela gemenskapen med oss.

Tydligt blir det också för dem som inte har någon, de som i juletid verkligen, verkligen påminns om att de är riktigt ensamma.  Sorg.....

Att omges av familjen, barnen får en våg av värme att strömma genom kroppen och fylla hela hjärtat med kärlek och en vilja att omhulda, skydda och ta hand om. Framkallar en tår av glädje och tacksamhet.

Att inte räcka till åt alla som står en nära, att inte kunna vara tillsammans med alla sina kära på samma gång framkallar någon sorts ledsenhet och en stor saknad.

Det fruktansvärda med julen, och alla andra dagar om året är att alla inte har det lika förspänt som jag har. Barn med samma förväntan som mina barn, får uppleva de mest fasansfulla saker och hamnar mitt i föräldrarnas missbruk, våld osv... till dessa barn kommer ingen tomte, inga julklappar ingen glädje utan bara ångest.

När jag var barn var allt så enkelt, julen var bara glädje, bara värme och jag har bara fina minnen som jag bär med mig i hjärtat.
Nu som vuxen och mamma kan jag känna en rädsla att inte kunna ge våra barn samma fina minnen.

Nåväl, julen i år blev bra, riktigt bra, precis som den brukar bli varje år.

Det var riktigt längesedan vi var samlade, alla våra 6 fina barn och deras gamla föräldrar/bonusföräldrar. Men på Julafton åt vi middag tillsammans och det var riktigt, riktigt härligt.
Det framkallade den där glädjetåren men också ett vemod. Barnen är ju stora nu, några av dom faktiskt unga vuxna. Vi har gått in i en ny fas i livet....på ett sät...t men sen har vi ju en fot kvar i småbarnslivet..hehe, det gäller att ordna för sig.



God fortsättning!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress