Run Forrest....run....🏃🏃

Jaha ja, dÄ har vi klarat av en halv tjejklassiker dÄ. KÀnns ju fint.
Kom runt milen pÄ Lidingö igÄr. Jag Àr glad att jag kom i mÄl men Àr lite besviken pÄ mig sjÀlv ÀndÄ.
Återkommer till det.

Första kilometern var det sÄ trÄngt att det interns gick att springa sÀrskilt mycket, det gick uppför och vi kunde dock med raska steg blandat med jogg ta oss förbi ett större antal flÄsande damer. Jo, mÄnga flÄsade redan dÀr faktiskt. VÀl uppe glesades det ut lite och vi kunde springa nÄgon kilometer.
Fin del av banan, lite upp och lite ner och det kÀndes jÀttebra.

Efter ca 4,5 km började helvetet.

Den omtalade abborrbacken levde upp till sitt rykte och precis nedanför den lÄg en uteservering, den var dock stÀngd annars lurade vi pÄ en pilsner-paus dÀr. Fint lÄg det, vid vattnet.

Hur som helst, Abborrbacken!! Kan knappt ta ordet i min mun. Det gick tvÀrt rakt upp och trots att bi var sÄ kloka att vi gick sÄ kom mjölksyran som ett napp pÄ kroken.

SÀrskilt lÄng var den inte i alla fall....trodde vi...ack vad vi bedrog oss. Mitt i backen kom en hurtfrisk Emma och trippade med lÀtta steg uppför berget.

Ett par liknande stigningar med ömsom gÄng och ömsom försök till jogg sÄ tog vi oss upp pÄ toppen.
Nerförslut en bra bit efter det fick musklerna att ÄterhÀmta sig en aning.

Men det var fortsatt ordentligt kuperat. Vi tuggade dock pÄ med tunga ben och första kilometrarnas lÀtta steg var som bortblÄsta.
Vid 7 km lite sportdryck för att om möjligt ÄterfÄ lite energi.

8 km, ja dÀr började nÀsta tunga stigning. Karin-backen!! JÀvla Karin rent ut sagt.
Upp, upp, upp, ja det var tydligen modellen. Sura, vÀrkande tunga benmuskler men ett flÄs som orkade mer Àn benen. Frustrerande!
En km senare började det Àntligen rulla nerför igen.
Min hjÀrna hade gett upp, benen hade gett upp, jag fick en snilleblixt att, Fan, jag kliver av, skiter i det hÀr. UngefÀr samma kÀnsla som under en förlossning.

Jag hade syrran med och hon har en annan hjÀrna. 16 Är yngre och ingen förlossning att relatera till.

500 meter frÄn mÄl kunde jag knappt lyft mina stubbliknande ben, dÄ drog den andra dÄren en spurt.
"Nu har jag tröttnat pÄ det hÀr" sa hon och sen drog hon.

Jag hade fullt sjÄ att inte drista mig till att gÄ hela upploppet. Gjorde inte det, sÄ ni behöver inte skÀmmas för tant. Jag fick lite rullhjÀlp av nerförsbacken och med mÄlet i sikte sÄ gjorde jag mitt yttersta med mina sista krafter och tog mig springande över mÄllinjen.

Jaha och vad gör mig besviken dÄ?
Jo, nr 1: att jag har konditionen men inte uthÄlligheten i benmusklerna.
Nr 2: att jag trÀnat för lite i kuperad terrÀng
Nr3: att jag har felprogrammerad hjÀrna.

Men. Allt kan bli bÀttre eller hur.
Redan i bilen hem började jag lÀgga upp en plan. HUR ska jag trÀna för att det ska kÀnnas bÀttre och lÀttare nÀsta Är. Och dÀr har vi min felprogrammerade hjÀrna igen. NÀr jag klivit över mÄllinjen lovade jag nÀmligen mig sjÀlv att aldrig mer utsÀtta mig för skiten.

Jag ska nÄn gÄng springa den igen och dÄ SKA jag vara bÀttre bentrÀnad, och helst hjÀrntvÀttad, Hahaha.......

NĂ„vĂ€l, överstökat för denna gĂ„ng och siktar pĂ„ skidĂ„kning nĂ€sta gĂ„ng. Det kĂ€nns som min gren😎

#1 - - Ellen:

đŸ’ȘđŸ»đŸ’ƒ mooot kortvasan. NĂ€r anmĂ€ler vi oss?

Svar: i helgen ...eller nĂ„t 😁
Frida