Men  jag Kan åtminstone konstatera att jag faktiskt kunnat njuta mycket mer av denna sommarsemester än förra året. 

Det är en utmaning i sig att ha familjen  hemma. Att resa, ägna sig åt familjeaktiviteter, grillsammankomster och liknande är en utmaning. Och trots att utmattningen periodvis känns i varje cell i kroppen så har jag ändå känt mig genuint gladare, skrattat mer, klarat att umgås mer, uppskattat att umgås och det är ett stort steg framåt. 

Att delta och känna sig delaktig har inte varit självklart tidigare pga att jag inte klarat att konversera, tappat fokus och ord och gud vet vad. Det gör jag än men med den skillnaden att de gånger det funkar börjar bli fler och fler.

Allt detta är avhängt av hur jag för till min vila när hjärnan n ger upp, helst innan den ger upp. Jag har skrivit om det ofta. 

Planering, ej fuska med återhämtningen, hitta sätt att vila hjärnan i alla tillfällen och där är mindfulness appen och hörlurarna mina bästa vänner. Likaså dagarna när jag planerar att bara typ virka och vila. 

Utan detta och såklart en stor dos acceptans och det faktum att jag faktiskt så stopp där i februari när jag kände vartåt det barkade, hade jag inte gkort det hade jag inte kunnat vara lika positiv idag.

Det blir tomt utan Micke hemma, han  kommer vara saknad. Men det blir skönt med bättre rutiner, matvanor osv