Det finns hopp
Idag träffade jag en arbetsterapeut. Jag har ju tidigare skrivit om att jag bokat tid för att prova tyngdtäcke, så det var själva anledningen till besöket. 

Men det kom att betyda så mycket mer än bara det. 

Jag har varit sjukskriven i 15 månader. Idag var första gången på hela tiden som jag kände det helt okomplicerat att prata om mina svårigheter, mina symtom och min hjärntrötthet. 
Tidigare har jag ofta mötts av oförstående, fått känslan att man tyckt att det är dags att rycka upp mig, skärpa till mig och inte göra mig sjukare än vad jag är. 
Jag har fått höra att det ska kännas, att jag måste vilja mer osv. När jag försökt förklara har jag fått himlande ögon, jag har fått höra att jag borde tänka på att komma framåt istället för att ta kliv tillbaka osv osv. 

Jag har googlat mina symtom i jakt på svar vad som kan tänkas hjälpa mig bli bättre, jag har experimenterat, gett upp, börjat om, pressat mig för att tänja gränsen, försökt balansera, tappat balansen, frustrerats, gråtit, tappat hoppet, känt mig misslyckad och förbrukad. 

Jag har fått bra stöd från sjukvården och jobbar med KBT för att twista mitt mind set och inte falla tillbaka i det som gjort mig sjuk. 

Det jag däremot inte fått hjälp med på samma sätt är att hantera min hjärntrötthet. Mina kognitiva svårigheter, det som gör att jag känt mig blåst, korkad och helt tappad. 

Idag hände det. 

Har du fått någon hjälp med din hjärntrötthet?.......eehh... nä, finns det nån hjälp att få??

Ja, det finns det. Jag ska få träffa denna fantastiska människa igen för att få hjälp att rent krasst strukturera upp min tillvaro och lära mig hur jag hanterar min vardag utifrån mina förutsättningar. Hur jag snålar på energin helt enkelt. 

Jag kände mig inte misstrodd, misstänkt för att överdriva eller konstig på nåt sätt. Det kändes som att prata om halsont, typ. 
Ungefär som: Du har det här problemet och så här behandlar man det! 
Kort och gott, inga konstigheter. 

Min terapeut har samma inställning såklart och jag har heller aldrig känt mig konstig där, men där har vi haft ett annat fokus. 

Det här gav mig hopp om ett liv. Äntligen! Det är ju såklart inget som kommer lösa alla mina problem men att känna hopp är gott nog för mig just nu. 

Det är bara så synd bara att jag tror att många helt missar det här. Det tog mig nästan 1,5 år att få den här kontakten. Och då sökte jag den själv. Hade nog inte gjort det om jag inte själv jobbat inom vården. Sen att jag sökte den i ett annat ärende och fick resten som en bonus är ju ren lyckträff. 

Ville bara säga det. Hopp! Lite positiva känslor såhär en sketen Fredag. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress