Idag har vi haft en skön dag på tu man hand. Gottfrid och Agnes åkte till Äppelbo igår och är med morfar på rally idag. Brasa i skogen och bilar som åker jättefort måste ju vara som drömmen för en biltokig 4-åring. Vi hade en tanke att åka upp under em men en 4 timmars lång skojakt tog musten ur oss och vi beslöt oss för att stanna hemma till imorgon.

Vi har tillbringat dagen på Kupolen i jakt på skor. Att kunna gå där i lugn och ro utan tjat och otålighet från en envis 4-åring kändes som semester.
Gott fika blev grädde på moset.
Skor blev det till slut.
Dessa för mig:


Och Micke förärade sig ett par av dessa:





Skönt, för de skor Micke hade har han haft sedan 1800 kallt och de hade liksom gjort sitt.

Inhandlade också en T-shirt och en klänning på Lager 70.

Börjar nämligen räkna ner nu. om sisådär 18 dagar åker vi på vår första utlandssemester tillsammans jag och maken. Tjejerna får följa med, jag har aldrig varit utomlands med dom tidigare. Gottfrid får dock stanna hemma.
Taskigt kan tyckas men vi behöver en riktig semester. Vi vill kunna semestra lite på våra egna och tjejernas villkor. Gottfrid har det bra hemma hos mormor och det dåliga samvetet får följa med dit och inte till Gran Canaria.

Här ska vi bo





Flyger från Borlänge, blir fint det!

Nu har vi Lördagsmys



Brasa, fotboll för Micke och surf för mig

Julen är stressig, ångestfylld, mysig, kärleksfull, glad, ledsen, underbar, fruktansvärd och fantastisk.
Den framkallar en hel kaskad av känslor och tankar.
Alla förväntningar som byggs upp, alla vill fira den och alla vill fira den tillsammans och hur man än gör så saknar man någon. 

Jultiden är en tid av glädje och, som sagt, förväntan, men också en tid av vemod och sorgsenhet.  Allt blir så tydligt. Det blir tydligt vem/vilka man saknar, vem/vilka som står nära och vilka som betyder något. 

Vi påminns om dem som inte längre finns i livet och kan dela gemenskapen med oss.

Tydligt blir det också för dem som inte har någon, de som i juletid verkligen, verkligen påminns om att de är riktigt ensamma.  Sorg.....

Att omges av familjen, barnen får en våg av värme att strömma genom kroppen och fylla hela hjärtat med kärlek och en vilja att omhulda, skydda och ta hand om. Framkallar en tår av glädje och tacksamhet.

Att inte räcka till åt alla som står en nära, att inte kunna vara tillsammans med alla sina kära på samma gång framkallar någon sorts ledsenhet och en stor saknad.

Det fruktansvärda med julen, och alla andra dagar om året är att alla inte har det lika förspänt som jag har. Barn med samma förväntan som mina barn, får uppleva de mest fasansfulla saker och hamnar mitt i föräldrarnas missbruk, våld osv... till dessa barn kommer ingen tomte, inga julklappar ingen glädje utan bara ångest.

När jag var barn var allt så enkelt, julen var bara glädje, bara värme och jag har bara fina minnen som jag bär med mig i hjärtat.
Nu som vuxen och mamma kan jag känna en rädsla att inte kunna ge våra barn samma fina minnen.

Nåväl, julen i år blev bra, riktigt bra, precis som den brukar bli varje år.

Det var riktigt längesedan vi var samlade, alla våra 6 fina barn och deras gamla föräldrar/bonusföräldrar. Men på Julafton åt vi middag tillsammans och det var riktigt, riktigt härligt.
Det framkallade den där glädjetåren men också ett vemod. Barnen är ju stora nu, några av dom faktiskt unga vuxna. Vi har gått in i en ny fas i livet....på ett sät...t men sen har vi ju en fot kvar i småbarnslivet..hehe, det gäller att ordna för sig.



God fortsättning!

Vi har tagit oss igenom husbygget och därmed skaffat oss en del erfarenheter kring detta. Tänkte dela med mig lite av vad som kan vara bra att tänka på innan man drar igång. Sånt som jag skulle velat ha haft mer klart för mig innan vi startade. Det här är dock mina/våra upplevelser och behöver självklart inte vara lika för alla.

Tips Nr. 1: Ett stabilt förhållande

Låter som en klyscha men det är viktigt. JAg skulle vilja påstå det allra viktigaste.
Att bygga hus sliter oerhört på förhållande och familj. Det är bra att vara medveten om det. Jag tycker att vi var det innan vi drog igång men jag kunde inte föreställa mig att det var SÅ FRUKTANSVÄRT slitsamt som det var.
Det kom lite som en chock faktiskt.

Vi hade innan vi började bygga, renoverat vårt gamla hus i flera år och gjorde ytterligare ett rejält ryck innan försälningen.
Vi hade också bestämt att när vi väl kör igång så gör vi det målmedvetet och intensivt så att det blir klart och så får vi vila sen. Det låter väldigt enkelt, ett halvår kan man stå ut med det trodde vi. Men det var nätt och jämt ska jag säga.

Micke tillbringade varje ledig tid på bygget, jag tog hand om markservice hemma såsom tvätt, mat, städning, barn osv. Låter som en bra fördelning och det var det också. MEN man blir trött, allihop. Micke blev trött och frustrerad när han många gånger var själv på bygget, jag blev trött och frustrerad av att sköta allt hemma. Ungarna blev trötta på att vi alltid var trötta och aldrig hade tid med nåt annat. Samtidigt var jag sjukt frustrerad av att inte kunna vara på bygget. Många gånger åkte jag dit när Gottfrid somnat på kvällen och nån av tjejerna var hemma.

Alla val man ska göra under tiden, alla papper som ska hållas reda på, skrivas under, skickas i tid etc.

Att ha ett stabilt förhållande där man är lyhörd, känner varandra väl så att man vet hur den andre reagerar vid stress och press och trötthet och där man kan stanna upp och skaffa sig en överblick av situationen, det underlättar. Det kan liknas vid att gå igenom en kris faktiskt, en kris som man själv valt och som i vårt fall valdes för att efter byggtiden kunna lägga det här med renovering åt sidan.

Vi har varit irriterade, frustrerade, trötta, ja rentav utmattade, stressade och ja, you name it.

Det viktiga är att påminna sig själv och varandra om att det är en kort tid. Viktigt att hitta små guldkorn i all trötthet, enkla saker mitt i vardagen för några stora fester eller utsvävningar det orkar man inte. Vi kan med glädje se tillbaka på alla fikastunder på bygget med mammas goda bullar, kvällsölen/kaffet på Mellsta Camping i mammas och pappas husvagn, en liten pratstund med någon ny trevlig granne. Minns tex när vi brottades med takfoten i regn och elände, då kom en granne ut med nygräddade våfflor med vispgrädde till oss, Guldkorn!
Ge varandra uppmuntran, peppa varandra men även bromsa varandra när någon jobbar lite för hårt. Man ska ju helst överleva byggtiden.

Ta vara på de gånger man kan vara tillsammans på bygget. Tack vare fantastiska föräldrar som kommit och skött markservice och barn har vi båda kunnat tillbringa tid på bygget och dessutom haft min pappa där  som hjälp nästan varje helg. Guldkorn och mycket uppskattat. Det ger båda en känsla av att man bygger tillsammans. Att båda är delaktiga.

Personligen kan jag säga att om jag vetat hur det skulle slita på familjen hade nog inte ett nybygge stått överst på önskelistan. MEN så här i efterhand känns det ändå bra och jag vill inte ha det ogjort.
Vi har kommit "ut på andra sidan" även om det krävt en lång period av återhämtning. Så många gånger som jag bara velat slänga alla ritningar på skräplasset till fågelmyra och sälja skiten till högstbjudande i befintligt skick. Så många gånger jag tänkt: Är det verkligen värt det?