Huvudlös

Ja så känner jag mig lite, hehe. 
Eller kanske mer att huvudet lever sitt eget liv på nåt vis. 
Senaste veckan har jag haft en konstig yrsel jag inte känt tidigare. Det är som att hjärnan i te hänger med, kopplat inte riktigt, så när jag vrider på huvudet kommer "bilden" lite efter. Tänk er en film där ljudet inte stämmer med bilden, lite åt det hållet men utan ljud, bara bild. Jag vinglar till ibland, hänger inte med, och får en känsla av overklighet. Det är det ena. 

Minnet, det är det andra. Korttidsminnet finns inte. Jag kan tex stå och borsta tänderna och tänka att jag måste komma ihåg att ta bort mascaran. Sen spottar jag ut tandkrämen, kvällskissar och funderar på vad det var mer jag skulle komma ihåg. Först när jag lagt mig slår det mig, mascaran! 
Jag kan prata med micke och tänka att "det måste jag berätta" .... men när jag ska öppna munnen och säga nåt har jag glömt vad det var jag skulle säga. 
Men jag kan också tänka att jag ska säga nåt men när det väl hoppar ord ur munnen vet jag inte om jag redan sagt det eller bara tänkt det. 

Massor med liknande saker händer hela tiden. Oerhört frustrerande och lite otäckt, att liksom inte ha kontroll. Ibland kan jag bli rädd att jag börjar bli dement. Det här har blivit värre senaste månaden. 

Huvudvärken, den som ligger och skvalpar som när en muskel blivit överansträngd. Molande, som ett illamående i hjärnan, som ett tryck bakom ögonen, i nacken, i käken, i tinningarna.....

Hjärnan är som potatismos för tillfället. 

Utöver hjärnan som är mos så har jag klåda.... det sticker i skinnet, kliar och stramar. Ryggen, armarna, smalbenen, ansiktet, fingrarna, fotsulorna, hårbotten. ALLT kliar och sticks. Kläderna kliar på kroppen, varje söm skaver....

Men jag är glad också, allt är inte elände. långt ifrån.  Jag är tacksam och glad för min familj som står ut.  Tacksam för omtänksamma och förstående människor i min omgivning. De ifrågasätter inte, de himlar inte med ögonen, de gör ingen affär alls av det. Glad över att ha omgivit mig med dessa människor idag. Okomplicerat och enkelt. 
Så en bra dag ändå🌟

Men nu mina vänner ska jag sova. Och jag hoppas att Agnes och Linus sover gott i husvagnen i Orsa ❤️ (null)





Torsdag

Idag sjukskrev jag mig helt! Resten av denna vecka till att börja med, sen får vi se hur det känns. 
Jag har berättat att jag mått allt sämre efter några veckors stress och press på min arbetsplats. Jag har försökt ignorera mins symtom, tänkt att det går att klara de ynka timmarna jag är på jobbet. Och visst, det gör det, men för vems skull? 
Att gå till jobbet, distansera mig från allt och gå direkt till mitt arbetsrum, stanna där och göra det jag ska så bra som möjligt och sen gå hem. Inte prata med just någon, allt för att vara plikttrogen och överleva. Det är inte jag någonstans. 
Att sen komma hem, sova bort eftermiddagen, distansera mig från familj och omgivning för att på något vis orka göra en repris nästkommande dag. 
För vems skull??
Nej det är nog nu, jag är inte lat, jag är inte arbetsskygg, jag försöker inte komma undan. Jag mår skit och kroppen signalerar på ett dramatiskt sätt just nu. Jag måste lyssna, jag måste sluta bita ihop, jag måste sluta vara duktig. 
Så jag stannar hemma några dagar, kapitulerar, lyder kroppen, skiter i vad alla tycker hit och dit och gör vad jag själv tror är bäst just nu. 
Jag övar på att vara här och nu, gör det jag kan för att låta kroppen och knoppen återhämta sig. Accepterar bakslaget och slutar analysera. Försöker låta bli att tänka på den ev uteblivna ersättningen från FK, det är som det är, just nu är det såhär. 
Man kan i te flyga utan vingar! 

Tisdag

Kroppen gör våldsamt motstånd! Benen värker som tandvärk, armarna värker och känns helt orkeslösa, fingerlederna, fotlederna, tålederna, nacken, käkarna.....vaknat inatt av att jag pressat käkarna till smärtgräns. Kroppen gör uppror, känner en konstant stress och kommer nog göra så fram till nästa fredag då det är nytt möte. 
Kanske borde jag åter kapitulera? Eller är det bästa att gå till jobbet? Jag vet inte längre. Jag har faktiskt ingen aning vad som är bäst! Så jag går till jobbet, det är enklast.  Jag slipper åtminstone ångesten att sjukskriva mig, alltid något. 

14 månader ganska precis sedan mitt liv drastiskt tog en annan vändning, 14 månader!! 
Känner jag efter för mycket? Har jag fastnat i det här? Gör jag mig sjukare än vad jag är? Tro mig jag frågar mig själv varje dag. 
Men neej, jag behöver inte ens känna efter, allt bara finns där och slår ikull mig. Och neej, jag gör mig inte sjukare, jag försöker nog lite mer än jag borde om jag ska vara helt ärlig. Min handläggare beskrev det som ett sjukdomstecken, "att du lyckas prestera och att ingen märker hur du mår är mer ett sjukdomstecken än ett friskhetstecken." Sant när jag tänker efter!
Fastnat då? Både ja och nej, Fast sitter jag ju, men inte för att jag vill sitta fast. Det är en viktig skillnad. Jag försöker komma loss så mycket att jag fastnar ännu mer. Jag försöker tänka att kroppen och hjärnan har "träningsvärk" men jag börjar misströsta. Träningsvärk går över när muskeln vant sig, den blir inte värre. Den här sk träningsvärken jag har går inte över. Så ja, jag sitter fast och nej jag vill verkligen inte sitta fast, jag ÄR inte sjuk, jag HAR en sjukdom, eller åtminstone en massa symtom. Men jag ÄR inte ett utmattningssyndrom, jag är en människa! Viktig skillnad. 

Så, går till jobbet idag, samtal med KBT terapeut imorgon. Jag tar det därifrån.