Tankar en måndag när sommaren börjar gå över till höst

Semestern slut, första dagen på nytt jobb, skönt att vara tillbaka efter en fin sommar............
Jag läser det på alla sociala medier, jag ser hur grannarna åker till sina jobb en efter en, maken gör sig redo för ny arbetsvecka. Sommaren är på sitt sista andetag, semestrar tar slut och sommarlovet för barnen är inne på sista veckan. Allt återgår till det normala, rutiner, vardag, skola och jobb.
 
Det sätter igång något i mig. Känslor far runt osorterat, känslor som jag inte riktigt kan greppa eller sätta ord på. Jag har inte förberett mig för en arbetsdag på EXAKT 8 månader, idag på dagen. Det är en evighet. Och tro mig, det var inte så att jag gick hem från jobbet den dagen och tänkte att jag måste vara sjukskriven flera månader. Nä, nä, det var precis tvärtom. Jag hade INTE på några villkors vis tänkt stanna hemma från jobbet. Jag blev övertalad att stanna hemma en vecka för att sedan ha min semester i två veckor som var planerad över jul. 
Därefter satt jag åter hos läkaren med ett inre i fullständigt kaos. Jag insåg att jag skulle inte kunna hålla ihop på jobbet och läkaren höll med. Minsta lilla krav fick mig att fullkomligt rasa ihop i en liten hög av ångest och fulgråt. Sjukskrevs en månad. EN MÅNAD....herregud, så lång tid kunde väl knappast behövas. Nä, det skulle vi bli två om och jag vet att jag tänkte att två veckor borde räcka sen är jag back in buissnes. 
 
Ja som ni alla vet vid det här laget så blev den månaden till 8 månader....hittills...
 
Jag trodde, på fullständigt allvar, att jag skulle vara tillbaka nu, på ett eller annat sätt skulle jag göra mig klar för en arbetsvecka, jag skulle ställa klockan på halv sju och göra mig klar för en arbetsdag. 
Men jag sitter här, ser hur andra åker till jobb, läser på sociala medier om nya utmaningar, nya jobb, återförening med kollegor osv. 
Är det synd om mig? Nej absolut inte.
Så vad är det då jag vill säga med det här??
 
Ja jag vet inte exakt men det är mycket känslor som ramlar över mig. 
Jag har haft en bra helg, bättre än på mycket mycket länge. Det är bra! riktigt bra! Och det får mig att tvivla på att jag har nån utmattning. Att jag mycket väl skulle kunna göra mig i ordning för jobb, att jag borde rycka upp mig och vara som en vanlig människa. 
 
Alltså den här helgen är den absolut första helgen på flera månader som jag mått ganska bra. Känt mig harmonisk i kroppen, orkat både promenera, varit någorlunda social med familjen, pysslat lite härhemma och ändå inte känt mig fullständigt utmattad efteråt. Och istället för att tillåta mig njuta av den känslan så kommer andra känslor. Omedelbart känner jag mig misslyckad för att jag inte åker till jobbet, tar mig i kragen osv. 
 
Innerst inne vet jag ju, efter 8 månaders berg och dalbana, att den förbannade utmattningen inte försvinner över en natt. Jag vet att imorgon kan vara ett helvete. Jag vet att jag inte bara kan kliva på livet igen och trampa på i gamla invanda skor. Hur gärna jag än vill så fukar det inte så. Det har jag lärt mig. Jag vet att jag måste vara försiktig, trots att jag mår bättre vissa dagar så kan jag inte köra på som om inget har hänt, tro mig jag har provat och det slutar med flera dagar i sängen. 
 
Nej jag måste försöka njuta av att helgen varit ganska bra, jag måste fortsätta jobba framåt i bra takt, jag måste bygga upp mig bättre för att inte falla så hårt, jag har en bit kvar men just idag känns det faktiskt möjligt att komma ut ur den här skiten. 
 
Så, semestern är slut. Jag har inte haft nån, familjen har haft semester, vi har gjort saker, men en utmattning tar man inte semester ifrån. Sommaren har varit en utmaning, det har varit en hel del dalar, fruktansvärt jobbiga dalar, men det har även funnits några toppar. Mycket känslor, många insikter. Mycket funderingar, jobbet och livet, prioriteringar och val. Senaste tiden och idag framförallt funderingar på jobbet, jag drömmer om det, funderar, oroar mig, ser fram emot det. Men framförallt funderar jag på VAD jag ska jobba med. Jag vet att jag trivs bra på mitt jobb, men kan jag gå tillbaka? Kan jag gå tillbaka till mina gamla arbetsuppgifter med en ny inställning? Funkar det ens? Kommer det funka för mig och kommer det funka för mina kollegor?Vad ska jag annars göra? Vem är jag när den här resan nått den punkten att det är dags för jobb? Hur kommer andra se på mig? Kommer jag klara att hålla fokus, kommer jag klara att vara lyhörd för patienter när jag knappt orkar lyssna på min man, kommer jag klara att samarbeta med andra när jag har fullt sjå att hänga med i ett enda samtal? 
 
Ja men lite så går mina tankar just idag. 
Jag bestämmer mig här och nu för att nu har jag fått det ur mig och släpper det för ett tag. Det löser sig när den dagen kommer, den är inte här riktigt än och idag blir fokus på mitt sjukgymnastbesök. Små steg gott folk, små steg!
 
 
 
 
 
 
 

Det här med att vara social

Det är något jag funderar ganska mycket på  och än mer sedan jag blev sjukskriven. Det här med att vara social. 
 
Jag har nog aldrig varit en särskilt social person. Jag har liksom ofta känt mig obekväm i sociala sammanhang. Särskilt sedan jag blev vuxen. Jag har haft svårt att slappna av och det har funnits en rädsla att inte passa in riktigt. Jag misstänker att det har med hela min självbild att göra, att vara rädd att inte vara bra nog, trevlig nog, tillräckligt hjälpsam, tillräckligt omtänksam osv.
 
En period under min uppväxt var jag väldigt ensam, man skulle kunna kalla det på gränsen till mobbad. Har ett starkt minne av att alla var bjudna på ett party, alla men inte jag. Dock fick jag hämta en godispåse utanför huset som en tröst, men in kom jag inte. Jag kan ju minnas helt fel, det kan ha varit fler som inte var bjudna såklart, men jag minns känslan jag fick, att inte riktigt duga, att jag inte uppfyllde kriterierna riktigt. Den känslan har hängt med lite av och till och kan nog vara en del i hur jag kunde hamna i den här situationen som jag är i nu. Att ge så mycket som möjligt av mig själv för att inte kickas ur gemenskapen på nåt sätt. Att ha som mål att inte göra nån besviken.
 
I tonåren fick jag ätstörningar, man skulle nog kunna kalla det för Anorexia faktiskt. Jag vägde 40 kg och fick stark ångest om jag åt någonting alls utöver det jag planerat, och det var inte mycket ska jag säga. Om jag frångick detta hade jag misslyckats, det var som att då tappade jag kontrollen och allt blev fruktansvärt jobbigt. Från början handlade det nog inte ens om att vara hälsosam och fet har jag aldrig varit. Så själva orsaken till hur det kunde spåra ur är ännu en sak som jag tror ligger i självkänsla och självbild. Att passa in, vara tillräckligt bra, ha kontroll, inte misslycka 
 
oj, det här blev nåt annat än vad jag planerat skriva om men så är det, jag börjar i en ände, analyserar, funderar och kan se vissa samband. 
Min terapeut säger att genom att återuppleva minnen och känslor från tidigare så kan man försöka ändra sitt beteende och därmed sitt grundschema. Med grundschema menas beteenden och tankemösnter som vi bärt med oss från tidigt i våra liv. Djupt inrotade. 
Det låter logiskt tycker jag och om något gott ska komma ur den här utmattningen jag dragit på mig så är det väl att försöka få till någon sorts förändring för att på sikt må bättre och ta hand om mig själv bättre. 
 
Så det här med att vara social, vad har det med allt detta att göra??
Jo men jag tror att det hänger ihop. Att man har så djupt inrotat i sig själv att man inte duger som man är, att man måste passa in i en speciell mall och vara på ett visst sätt för att få vara med, för att inte bli utbytt. 
Jag tror också att alla verkligen inte har ett stort behov av att vara social. Att vi är några tråkmånsar som trivs bäst hemma tillsammans med de människor som står närmast. Att föredra det framför tillställningar på lokal osv. Jag tror jag är en sån personlighet, åtminstone till viss del. För jag uppskattar absolut att umgås med andra människor också. Om det är avslappnat, och enkelt så blir det väldigt trevligt och ger en känsla av upprymdhet. Tror bara det är så att senaste åren har energiförrådet så sakteliga tömts på alla reserver. 
 
Om jag inte varit särskilt social innan så har jag varit fullständigt osocial under min sjukskrivning. Jag har haft fullt sjå att orka umgås med familjen. Jag har inte tagit några initiativ till att umgås med någon annan och jag förstår om folk tröttnar på att höra av sig också. Det är så kluvet för jag kan känna mig oerhört ensam emellanåt samtidigt som jag inte har energi nog att ta tag i mina vänskapsrelationer. 
Tänk om jag slutar som en ensam och bitter kärring, den tanken har också slagit mig. Inga vänner, inget socialt umgänge, bara bitter. Usch det låter ju inte heller som någon höjdare. 
 
Usch vad jag svamlar. 
 
Vad blir sammanfattningen av detta då?
Jo att jag i grunden har svårt att känna mig bekväm i sociala sammanhang, att känslor och min självbild från det att jag var väldigt ung påverkar hur jag är idag, En rädsla att bli besvken eller utbytt,  att jag faktiskt inte är en jättesocial person men uppskattar okomplicerade sociala tillställningar och relationer, att jag just nu är fullständigt osocial och ibland blir rädd att orken för att ha ett socialt liv aldrig ska återvända.
 
Den som lever får se. Det är i alla fall vad som rör sig i huvudet på mig en Lördagkväll i Augusti.
En Lördag som faktiskt varit helt ok ska jag säga. Inhandlat både ny kudde och ny bäddmadrass med memoryskum för att se om det kan få mig att sova bättre och minska min värk i rygg och axlar och nacke. Jag har röjt upp på Gottfrids rum och satt ut ett par annonser på blocket. Micke grillade hamburgare till middag och jag åkte med Gottfrid till Båtstad badet efter maten. Det var längesedan jag orkade allt detta på samma dag. 
 
 
 
 

Ont det gör ont .......

Jag måste ta tag i min kropp. Den gör ont. 
 
Innan jag krashade tränade jag ganska mycket, allt är givetvis relativt men 3-4 gånger i veckan. Joggingrundor, styrketräning, skidor och cykel, lite blandat. Från slutet av November 2017 har jag inte tränat alls. Inte vad jag kallar träning åtminstone. 
Promenader och någon enstaka cykeltur har det blivit. Jag har gått från att känna mig stark och frisk till svag och klen. Vissa dagar får jag verkligen anstränga mig för att ta mig runt promenadrundan, den tar allt från 35 minuter till en timme beroende på dagsform. 
 
Jag har försökt vid några tillfällen att träna lite styrkeövningar hemma, Jag känner ju att jag skulle behöva men orken har inte räckt. Jag blir fullständigt uttröttad med sjukdomskänsla och hela köret. Det har varit lite knäckande faktiskt. 
 
Men nu har jag fått nog av värkande axlar, nacke, rygg och armar. Det måste finnas nåt man kan göra för att stärka kroppen utan att behöva bli helt utslagen efteråt. 
Jag går på regelbunden massage där man med laser och tryck på triggerpunkter försökt lossa på spänningarna. Det håller i bästa fall en vecka innan jag är som ett skruvstäd igen. Jag stretchar och försöker tänka på att slappna av i käkar och axlar. Men nu har jag i stort sett konstant värk.
 
Nästa vecka har jag bokat tid med sjukgymnast för att få hjälp med träningsprogram eller liknande. Det måste ju kunna gå att få igång även en sån här stel gammal kärring.
 
Jag ska prova ny kudde också, för tredje gången. Kanske blir det tredje gången gillt. 
 
En annan sak som jag tror har att göra med att jag spänner mig är att jag har en irriterande sveda i munnen.
Det känns hela tiden, mer eller mindre, som att jag bränt mig på tungspetsen. Även sveda och en känsla av svullnad på insidan av överläppen. Jag misstänker, utifrån vad jag försökt läsa mig till, att det beror på att jag pressar tungan mot gommen. Vaknar på morgonen och får nästan spetta loss tungfan. Kommer på mig ofta ofta även under dagtid och försöker verkligen tänka på att slappna av i ansiktsmuskulaturen, Om jag haft mer aktivitet än vanligt och om jag sovit sämre eller är extra trött så blir svedan i munnen värre och då får jag även blåsor. Fruktansvärt irriterande. 
När jag tänker tillbaka så har jag faktiskt haft problem med munslemhinnan sedan flera år tillbaka. Vintern 2015 hade jag konstant blåsor i munnen hela vintern och sedan dess har det kommit och gått. 
 
Så sveda i munnen och värk i överkroppen, så sammanfattar jag dagen krämpor.
 
Nu får vi lite upplyftande besök, Julia och Niklas är sugna på glass. Och är det nåt vi alltid har här hemma så är det glass.