Att i måndags få åka till jobbet kändes rätt skönt. Och grejen är att jag tycker det är kul att åka till jobbet. Tror det är för att jag under flera år sen jag blev sjuk, tvivlat på min hjärna så till den grad att jag var nära att ge upp hoppet om att kunna jobba som sjuksköterska igen. Jag såg mig om efter jobb på typ kontor med enklare uppgifter. Men vilken förbaskad tur att jag vågade prova min hjärna igen i sjuksköterskeyrket. 

Började ju på 50% med enbart provtagning. Vilket var väldigt bra då jag fick några månader där hjärnan kunde ställa in sig på högre belastning. Och att ha samma arbetsuppgift gjorde ju att det gick på rutin. Dessutom väldigt luftigt mellan patienterna. Perfekt start. Efter några månader fick jag jobb inom kommunen och ville ge det en chans. 80% på ett äldreboende var ju inte självklart att jag skulle palla. Och det har i perioder varit tufft. Ebergin har oftast räckt till jobbet och inget mer och svackor har varit ganska många.

Men nu efter 6 månader känns allt så himla bra. Jag har hyfsad koll på jobbet  hjärnan fungerar, jobbet är ganska fritt på det viset att jag planerar min arbetsdag själv på den avdelning jag är ansvarig. Jag har 1-2 lediga dagar i veckan. Prioriterar promenader när jag kommer hem och försöker använda lediga dagar till återhämtning (med blandat resultat, jag trillar i fällan som Kallas livet då och då och överförbrukar min energi). 

Lite plums, lite tvivel, lite stress men överlag har det fungerat väldigt bra.

Jag trivs så oerhört bra, har aldrig nån ångest inför att jobba, älskar "min" avdelning, har toppenbra arbetskamrater och känner den tillhörighet jag saknat under min sjukskrivning. Pusselbitarna har fallit på plats på nåt vis. Och jag saknar inte jobbet i primärvården ett endaste dugg. Jag har trivts väldigt bra där också, absolut, men allt har sin tid och det jag gör nu passar väldigt bra för mig där jag befinner mig i livet. 

Med det sagt till alla er som tvivlar, det finns hopp. Det tar tid, det är tålamodskrävande men det kommer bli bättre. Jag var så långt under isen att jag på riktigt trodde jag skulle bli sjukpensionär. Inget funkade, inget. Kunde varken minnas, läsa, sortera, lyssna, samtala eller engagera mig. Allt var så uttröttande att både hjärnan och kroppen värkte. Jag orkade vissa dagar inte gå mer än mellan toaletten och soffan. En dusch och hårtvätt gav sån mjölksyra i armarna och kunde slå ut mig i ett par dagar. 10 minuters långsam promenad klarade jag kanske bara ett par gånger i veckan.  Helt sjukt låter det när jag skriver det men exakt så var det. Hjärnan hade helt sagt upp sig och den har tagit tid på sig att återställa. Drt fysiska åkte med på en släng. Än är det väl dessutom en bit kvar. Men nu fungerar kroppen, och livet om jag bara lever som jag lärt mig under denna tid.